Det var inte utan dramatik LO:s kongress drog i gång i fredags. Med knappt ett dygn kvar tills dess att ny ledning skulle utses stod man utan ordförandekandidat. Detta efter att valberedningens enhälliga förslag, Pim van Dorpel, sent dragit tillbaka sin kandidatur med hänvisning till ”privata skäl”.
LO fick till slut en ny ledning på plats, och Johan Lindholm från Byggnads kunde väljas till ny ordförande. Ett spännande och starkt namn, tycker jag.
Nu tar Pim van Dorpel själv bladet från munnen och berättar vad som låg bakom det sena avhoppet. Han berättar för Arbetet (21/5) att han som 14-åring sökte sig till skinnskallekulturen i hemstaden Nyköping. Att han då kallade sig för ”Sverigevän” eller ”patriot” och gick på Ultima thule-konsert. När valberedningen nära inpå kongressen fått kännedom om och ställt frågor till van Dorpel om detta insåg han själv att detta skulle göra det omöjligt för honom att utföra uppdraget och drog tillbaka sin kandidatur, i någon form av samförstånd med valberedningen berättar han.
Van Dorpel säger i intervjun att han inte på något sätt vill bagatellisera saken, men konstaterar samtidigt att han var 14 år – ett barn. Han beskriver sig som en då svag och utsatt person, som sökte sig till skydd och sammanhang. Van Dorpel berättar vidare att en präst på ett konfirmationsläger i nian fick honom på andra tankar och att han då bröt med skinheadkulturen.
Jag känner inte van Dorpel och vi har aldrig haft med varandra att göra.
Jag utgår från att vad han berättar är sant och tror också att han gör en riktig bedömning av situationen: Att hans bakgrund (om vi väljer att kalla det så) skulle kunna stå i vägen för det mycket viktiga uppdraget som LO-ordförande. LOs valberedning har efter van Dorpels intervju också kommenterat saken och menar just att problemet var att dessa uppgifter inte kom fram innan de lade fram sitt förslag. Jag förstår det, det blir en omöjlig situation.
Samtidigt kan jag inte låta bli att bli illa berörd av en samtid som ställer fullvuxna, färdigutvecklade människor till svars för vilka de var och vad de gjorde som barn eller unga tonåringar. Det finns något djupt oresonligt och hämmande i det.
Det här handlar alltså inte om saker som, enligt van Dorpel själv, ska ha skett i vuxen ålder – inte ens i straffmyndig ålder – utan när han var ett barn, när han gick i sjunde-åttonde klass. Samtidigt är det inte LO som sätter spelreglerna för den logiken, de måste – som alla organisationer av deras storlek och dignitet – förhålla sig till dem. När man träffar valberedningen i dylika sammanhang måste alla kort upp på bordet, så är det.
Van Dorpel säger i intervjun med Arbetet att han inte vill bagatellisera vad han gjorde som ung tonåring. Det vill inte jag heller. Men jag vill så innerligt gärna att Sverige ska vara den typen av samhälle som låter människor utvecklas, mogna och ompröva sina ungdomssanningar – ett som främjar och premierar såna livsresor som innebär att även den som gör bort sig ordentligt som 14-åring kan få en chans att göra gott senare i livet.
Alla kids som i dag gör eller tvingas till fruktansvärt dåliga val i livet – vad ska de annars kämpa för? Vad ska de kämpa mot, om det redan är kört?
Vi behöver prata mer om detta.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen.