Ofta är det lidande i tysthet, alltför ofta i djup medieskugga. Mer spektakulära brott kan uppmärksammas, till och med i tv. Men alkoholen glamouriseras i reklam. Faror med narkotika bagatelliseras i en internationell lobbyism av legaliserare och förnekare.
Vad de som skadas och deras anhöriga går igenom syns ibland på stan, och än mer i sjuk- och socialvård. Men mer sällan syns lidandet i det slags samhällsdebatt som är fin i kanten.
Det är inte så lätt att rapportera heller. Bilolyckan finns i statistiken. Men ruset bakom olyckan ligger under vård- och socialsekretess. Och den finns det ju skäl för. De som tillverkat olycksorsaken, och tappat den på flaska eller burk, är praktiskt taget alltid skyddade mot att knytas till den konkreta bilkraschen, misshandeln, sexualbrottet eller vad det nu är.
För att förstå, och dra åt rätt håll i privatliv och som medborgare, behövs samhällskunskap. Dessutom kunskap om hur droger, de på flaska och de andra, skadar hjärnan och andra delar av kroppen.
Det finns på många håll en stark vilja att inte veta sådant. Så när det ordnas manifestationer mot droger, med inte minst de anhörigas perspektiv, är det inte bara en protest. Det är en betydelsefull insats även mot driften att blunda och mot viljan att inte veta.
Det brukar ordnas en del sådana möten här i länet. Som nu i Eskilstuna, i kväll (torsdag), med fackeltåg, samling på Fristadstorget och tal i Klosters kyrka.
Något det också talas alltför sällan om är drogernas tunga betydelse för att skapa och fördjupa sociala klyftor och klassbundna skillnader i hälsa. Så har det länge varit med alkoholen. Men cannabis är i flera länder på väg att bli en liknande negativ drivkraft. Dess fettlösliga giftsubstanser hamnar i hjärnan, så att sinnesfunktioner, social kompetens och arbetsförmåga undergrävs när bruket blir mer påtagligt.
En sida av detta är att svåra psykoser kan utlösas, och en del självmord sker. Vanligare är en förslöande, passiviserande verkan som hänger kvar ett bra tag efter själva berusningstillfället. Effekten är försåtlig och samhällsskadlig. Den förvärrar svårlösta problem, svag skolgång, dåliga arbetsprestationer, utslagning, bidragsberoende, psykisk sjuklighet och inkomstklyftor.
Drogskador kommer alltid att finnas. Men de är påverkbara, de kan trängas tillbaka, de behöver inte öka. Välfärdssamhället kan hålla emot. Att göra detta hör till det viktigare om välfärden ska bevaras och inte malas ned av sociala klyftor.
Men det går mycket bättre om man inser att det är både en samhällsfråga och en privatfråga. Det människor själva gör, vilket slags föredöme de är för andra, kan underlätta eller undergräva socialpolitik, skola och arbetsmarknad. Och omvänt, politiken, lagen, kan om de är motkrafter mot drogerna skydda människor och göra att färre genomlider de anhörigas plågor.
Detta är inget nytt. När Sverige lyfte sig, ur djupa klassklyftor och misär till välstånd, var just detta en av de viktigare faktorerna. Restriktiv alkoholpolitik och personliga livsval drog åt samma håll, och det hade väldig social och ekonomisk betydelse. Eskilstuna-Kuriren är, ända från sin första början, en del av just detta.
Det var en av de centrala sakerna i J A Selanders linje. Det är relevant även i dag, då det finns mer pengar men också fler och ännu lömskare droger.