Ska vi förstå skiljelinjerna i global storpolitik är mönstren från det gamla kalla kriget inte längre till riktig nytta.
På ena sidan finns nu länder som är rättsstater och där individuella mänskliga rättigheter upprätthålls av lagen. På andra sidan finns länder där korruption är maktutövningens smörjmedel och godtycklig makt innehas av en begränsad klick eller en envåldshärskare.
Uppdelningen gjordes nyligen av senator Sheldon Whitehouse, demokrat från Rhode Island. Hans medförfattare var generalen David Petraeus, förr befälhavare i Irak, men också tidvis professor. I ett år var han Barack Obamas CIA-chef.
Whitehouses och Petraeus uppdelning belyser något som förbises när diskussionen löper runt i invanda slingor om terrorism, socialism eller kapitalism: Påstådda statsideologier i auktoritära eller genomkorrupta stater kan se oerhört olika ut.
Putinregimen har nationalism som statsideologi och kyrklig tradition som förklädnad. Men regimen är en förening av polisstat och oligarkvälde, med korruption, stölder och penningtvätt i stor skala.
Ett antal oljestater utger sig för att ha islam som statsreligion. Bakom fasaden är det familjer eller små samhällsklasser som berikar sig – eller, som i Iran, regimens revolutionsgarde som blivit en stat i staten med stora företagsintressen.
Men sådana regimer har gemensamma intressen, som att motarbeta pressfrihet och mänskliga rättigheter. De vill att demokratier ska bli svaga och splittrade. De vill också ha fortsatt tillgång till västliga, mörklagda finansmarknader.
Härskande grupper i rövar- och diktaturstater kunde länge ostört utnyttja finans- och fastighetsmarknader, advokater, revisorer och bolagsregister i västländer. Där gömmer de fortfarandetillgångar som de ofta skaffat genom stölder och mutor. De tar själva skydd inom den rättssäkerhet de i så hög grad fruktar på hemmaplan, då den är en del av en demokratisk samhällsordning.
Stater som har intresse av att underminera demokratiernas politiska och militära samverkan, samt deras försök till klimatpolitik, har med åren kunnat fylla delar av finans- och affärsjuristsektorn, samt fossilenergisektorn, med sina tjänsteleverantörer och affärspartners. De senare har gett upphov till en lobbyism som understödjer fiender till demokrati och rättsstat.
Att korruptionens inflytande vuxit till ett allvarligt problem är senator Whitehouse och förre CIA-chefen Petraeus inte ensamma om att varna för. Inför EU-valet bör det också bli en viktig fråga.
I EU behövs nu inte en försvagning, till något ”lagom” starkt, i realiteten snarare ”lagom” kraftlöst.
I stället måste stopp sättas för sådant som att EU:s strukturfonder och andra stöd missbrukas som i Ungern, för att stärka regimnära företagare. Dessa företagare utnyttjas sedani Ungern för att köpa upp och tysta oppositionspress.
Det av SD hyllade, och av M och KD länge urskuldade, Ungern utsätts denna onsdag, ihop med Tjeckien och Rumänien, för en enligt tyskspråkig kvalitetspress högst avslöjande TV-granskning av grovt regimmissbruk av EU-fonder.
Programmet sänds onsdag av ZDF, som är ett ledande tyskt TV-bolag. Här är ett riktigt mediedrev mer befogat än i många andra fall.