I kristider syns bristerna i ett lands beredskap. Det gäller även under coronapandemin. 

Förra veckan uppmärksammade Sveriges Radio Ekot att flera kommuner i bland annat Dalarna och Sörmland, beställt extra munskydd, förkläden, andningsskydd och annan skyddsutrustning från sina leverantörer. Men beställningar har nekats av leverantörerna och leveranser har uteblivit, eller så har antalet av vissa produkter varit mycket färre än beställt.

Anledningen? Skyddsutrustning ska gå till regionernas sjukhus. Varuförsörjningsnämnden, ett regionsamarbete mellan Dalarna, Västmanland, Uppsala, Örebro och Sörmland, har spärrat ett 30-tal skyddsprodukter för andra offentliga beställare. Det innebär att kommunerna inte på egen hand kan beställa mer skyddsutrustning än de skulle göra när det inte rådde en pandemi.

När Ekot och tidningen sökt nämnden för en intervju har den avböjt. I ett mejl fick Ekot svaret att skälet till beslutet är att "säkerställa en jämnare fördelning där regionerna får material beroende på folkmängd”.

Att regionernas sjukhus har tillgång på skyddsutrustning är viktigt. De har tagit ett stort ansvar för att vårda coronasjuka, och måste skyddas från smittan. Men kommunernas äldreomsorg har också ett stort ansvar under pandemin: håll smittan borta från de äldre. Sverige har i viss utsträckning misslyckats med detta, vilket syns tydligast när det gäller antalet döda på särskilda boenden för äldre. Men ansvaret kvarstår.

Försörjningen av skyddsutrustning inom äldreomsorgen är därför också viktigt, det tillsammans med goda hygienrutiner. Varuförsörjningsnämnden borde inte ha kapat äldreomsorgens leveranser.

Flera kommuner har i dag hjälp från Socialstyrelsen och enskilda regioner med att säkra försörjningen på skyddsutrustning. Men dessa leveranser som följt av dessa samarbeten kom igång först under andra halvan av april. 

Innan detta kom på plats fick kommuner avsätta personal för att leta efter skyddsutrustning inom offentlig och privat verksamhet. För att inte stå utan skydd fick sex personer från Nyköping kommun på heltid ringa till målerifirmor och kärnkraftverk. Någon brist blev det som tur inte. Men det ska inte vara så. Äldreomsorgen behöver vara säkrad försörjning på skyddsutrustning i kristider.

Men för att det ska vara möjligt måste det finnas utrustning att fördela. I pandemins inledande skede gick den globala efterfrågan på skyddsutrustning upp, och det var svårt att få tag på tillräckligt med materiel. Många länder stängde därför sina gränser för export av detta.

I viss utsträckning kan återupprättandet av statliga beredskapslager för läkemedel och viktig skyddsutrustning minska denna osäkerhet. Också regioner och kommuner måste ta sitt ansvar i att upprätthålla egna lager. Det finns också goda skäl att inte längre vara beroende av enskilda leverantörer, särskilt om de saknar kapacitet att på kort tid ställa om för större produktion och snabba leveranser.

Men när efterfrågan på vissa produkter skjuter i höjden världen över finns det inga beredskapslager som är stora nog. Därför är det särskilt viktigt att organisationer snabbt kan ställa om sin verksamhet för att få fram det som det råder brist på. Det är en nödvändighet för att Sverige ska vara bättre rustat för framtida kriser.