Flera gånger har fossilgas förts fram som viktig svensk framtidssatsning. För drygt 40 år sedan var den Thorbjörn Fälldins huvudlinje för en snabb avstängning av all kärnkraft. Fälldin var en ärlig man. Han försökte inte lägga dimridå kring att gasen skulle blivit konsekvensen.

På 90-talet var norsk gas på tal, för att ersätta en del reaktorer eller med en ledning genom Norrland ge fossilberoende industri bränsle. Det blev inget av något av allt detta, förutom en import via Danmark. Ett gaseldat kraftvärmeverk i Malmö blev en del av ersättningen för ström som inte längre kom från Barsebäck.

Sveriges vägval innebar att välja bort fossilgasberoende. Annars hade vi i dag sannolikt hört till Putindespotins gaskunder. För 15 år sedan hade jag en tidningsdebatt – i en annan tidning än E-K – mot en av de högre tjänstemännen i Svenskt Näringsliv. Den organisationen ville då att rysk-tyska gasledningen Nord Stream skulle ha ett grenrör till kusten i Sörmland eller Östergötland.

Svenskt Näringsliv fick inget stöd för det från dåvarande fyrpartiregeringen. Det var bra det, annars hade vi haft mer av den situation som Tyskland, Österrike och andra nu har. Där har företagsintressen gått in för att fördjupa beroendet av rysk gas och Moskvakontrollerade gasrör.

Det straffar sig nu. I Österrike har dessutom ett statskontrollerat oljebolag. OMV, varit ett redskap för att öka landets ekonomiska beroende av Putinryssland.

Motsvarande roll i Tyskland har icke-statliga bolag haft, däribland E.ON, i Sverige bekant både som elnäts- och kraftverksägare. E.ON blev en av parterna i Nord Stream-ledningarna i Östersjön. 

Men sedan har den bindningen blivit finländsk, genom energibolaget Fortum som med 52 procents ägarandel kontrolleras av finländska staten. E.ON klövs i två delar, där gasimport och engagemang i Nord Stream lades i det nya bolaget Uniper, ihop med en räcka kraftverk i bland annat Sverige.

Detta bolag blev så sent som i mars 2020 majoritetsägt av finländska Fortum med 75 procent. Med detta följde inte bara kontraktsansvar för stora delar av Tysklands fossilgasimport och engagemang i Nord Stream. Finländska staten fick också ägaransvar och politisk belastning av fem stora kraftverk på olika håll i Ryssland, eldade med brunkol, stenkol och fossilgas. Det är en närmast förbluffande ogenomtänkt bedrift att mer än fem år efter Krimannekteringen och början av krigandet mot Ukraina sätta sig i den ägarknipan.

Till 85 procent finns det Fortumkontrollerade Unipers kraftverkseffekt i fossileldade klimatskadliga anläggningar. Men den ekonomiska smäll de nu tvingats bokföra är att den betydande satsningen i Nord Stream 2 blivit värdelös.

På ett bräde har de tagit en förlust motsvarande 10,5 miljarder svenska kronor. Cirka 40 procent av detta drabbar Finlands skattebetalare. Diverse pensionsfonder och andra mindre aktieägare i Fortum och Uniper åker på resten. Detta är bara en liten del av de många förluster som kan väntas för dem som varit oförsiktiga nog att satsa på Putinsystemet.