All kritik mot friskolor till trots – det är rätt få som vill tillbaka till en tid när kommunen bestämde var varje barn skulle få sin utbildning och bara överklassen hade möjlighet att välja något annat.
Men det betyder inte att dagens modell fungerar perfekt, vilket många har påpekat. Senast i raden är Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa, som vill skruva i regelverket (SvD, 10/1). Bland annat genom att förstatliga eller upphandla dåliga friskolor och lagstadga om att en poäng i gymnasieskolan ska motsvara en timmes lärarledd undervisning.
I dag kan en gymnasiekurs på 100 poäng, enligt Lärarnas riksförbund, ha allt ifrån 50 till 110 undervisningstimmar. Det betyder att en del skolor får hela skolpengen, trots att de halverat undervisningen i vissa ämnen och därmed inte ger eleverna den utbildning som de har rätt till, vilket är oacceptabelt.
Även om debatten om villkor för friskolor och det fria skolvalet är långt ifrån ny, verkar den ha gått in i en ny fas, där det inte främst är dess motståndare och skeptiker som påtalar problem, utan dess förespråkare.
Det är en bra utveckling. Precis som i fallen med klimatförändringarna och migrationspolitiken handlar skolfrågan inte om ja eller nej – utan om hur.
Hur ska svensk skola se till att alla barn får en god utbildning, som klarar av sitt kompensatoriska uppdrag?
Hur ska betygsinflationen stävjas och glädjebetygen strypas, så att elever som gjort likvärdiga prestationer garanteras likvärdiga betyg?
Hur ska undermåliga skolor hanteras, oavsett om de drivs av kommuner eller fristående aktörer?
Och hur hindrar man grundskolor från snåla på elevhälsan eller att strunta i skolbibliotek, idrottshall och slöjdsal?
Låt oss börja med det senare, eftersom det redan finns en lagstiftning om att alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek. Trots det går inte ens fyra av tio i en skola som har ett som är minst halvtidsbemannat, vilket vittnar om två saker.
Dels behövs ett tydligt regelverk utan kryphål, där det framgår vad som gäller, exempelvis för bemanning och bokbestånd. Dels krävs hårdare sanktioner, där skolor som struntar i reglerna ska stängas.
Samma sak gäller skolor som enligt Skolinspektionens granskningar inte lever upp till andra kvalitetskrav. I dag är toleransen för undermåliga skolor alldeles för hög och här kan England fungera som förebild.
Där betygsätter motsvarigheten till Skolinspektionen varje skola på skalan ett till fyra. Ettorna stängs och kan sedan öppna, men i en ny form och kanske med en annan ägare, medan tvåorna ges riktade insatser för att höja sig till minst en trea.
Dessa betyg är offentliga. Den som ska välja skola kan alltså ganska enkelt navigera i djungeln, vilket är viktigt eftersom valfrihet i välfärden bygger på att det inte är svårt att göra välgrundade val.
Därför bör skolornas betyg publiceras på en "skolsajt", där även annan information listas. Som lärartäthet, elevernas slutbetyg och resultaten på nationella proven, som rättas externt, vilket är en punkt i januariavtalet.
Därefter får en skolas snittbetyg inte avvika nämnvärt från snittet på de nationella proven. Det är värt att överväga om det inte bara ska gälla de ämnen som proven avser, utan även ämnen utan nationella prov, som idrott, musik och slöjd, förutsatt att det inte finns särskilda skäl, som att eleverna går i en klass med idrotts-, musik- eller hantverksinriktning.
Modellen kommer inte bara att hindra skolor från att sätta glädjebetyg i den övre delen av spektrumet. Det är lika viktigt att förhindra att skolor med många lågpresterande elever omedvetet börjar anamma en annan måttstock, med lägre krav, och godkänner barn som inte nått målen. När det händer ökar risken för att skolor som behöver höjas går under radarn, vilket minskar sannolikheten för att grundskolan ska klara av sitt kompensatoriska uppdrag.
Det är inte så vi garanterar att alla elever får den utbildning som de har rätt till.