Katrineholm skyller på Järfälla, Hultsfred på Täby och Kramfors på Solna. Sedan en tid tillbaka har gles- och landsbygdskommuner börjat ledsna på att storstadskommuner ägnar sig åt så kallad social dumpning. Alltså att en kommun tipsar, uppmuntrar och ibland till och med hänvisar människor som saknar egen försörjning till en hyresrätt i en annan kommun, exempelvis för att de är långtidsarbetslösa, nyanlända, missbrukare eller psykiskt sjuka.
Det kan handla om att man förmedlar kontakt till en hyresvärd, hjälper till med transport, samt står för de första hyrorna. Efter det är personen inte den ursprungliga kommunens ansvar, utan den nyas, och trenden är tydlig: Flyttlassen går från storstadsregioner till gles- och landsbygd, vars socialtjänster får fler ärenden på sina bord.
"Svarte Petter"-spelet med socialt utsatta är långt ifrån nytt. Men som Anneli Bengtsson (S), kommunstyrelsens ordförande i Vingåker, säger blir det allt mer systematik över det hela (Katrineholms-Kuriren, 15/1).
Exempelvis är de flesta socialbidragstagare med svensk bakgrund i hennes kommun inte födda i Vingåker. De har dykt upp efter att andra kommuner aktivt hjälpt in dem hos lokala hyresvärdar, och kommuner som saknar egna allmännyttiga bostadsbolag är de största bovarna, vilket är ett fulspel som måste upphöra.
Att människor utan jobb eller tillgångar flyttar på eget initiativ är en sak. Att rikare kommuner "dumpar" utsatta är något annat. Inte minst eftersom det finns många negativa effekter för den enskilde med att tvingas bryta upp.
Eventuella utbildningsinsatser eller behandlingar får avbrytas för att sedan uppstartas. Barn rycks från skola och aktiviteter. Och hela familjens sociala nätverket måste byggas från grunden.
Den sortens omstarter, med nya utredningar, kräver sammantaget mer resurser från det offentliga än om samma kommun håller i trådarna från början till slut, vilket knappast är väl använda resurser.
Tyvärr finns det inga enkla sätt för att lösa situationen, bortsett ifrån att alla kommuner bör följa devisen att behandla andra som de själva vill bli behandlade.
Därför kan det vara värt att överväga om tiden då staten har det ekonomiska ansvaret för nyanlända ska förlängas från dagens två år. Enas om vad som ska hända när etableringstiden är slut, eftersom det är då en del "exporterar" nyanlända medan andra låter dem bo kvar. Samt ytterligare se över det kommunala utjämningssystemet, så att kommuner som plötsligt får fler invånare som inte går runt för egen maskin känner att de får fullgod kompensation.
Det är möjligt att det inte går att tvinga kommuner att göra rätt. Däremot kan vi se till att det lönar sig ordentligt att inte göra fel.