I lördags visade Kungliga Operan Wagners ”Valkyrian” på sin hemsida. Sveriges Radios konserthus, Berwaldhallen, sänder en del konserter live på sin play-tjänst. Moderna museet satsar på "soffvisningar", alltså livesända guidningar som kan ses hemifrån.
Och Kulturhuset stadsteatern i Stockholm meddelade nyligen att de kommer att utöka sin digitala verksamhet.
Det är bara fyra exempel på kulturinstitutioner som i coronatider ställer om enligt devisen "om inte människorna kan komma till kulturen, får kulturen komma till människorna". Förhoppningsvis innebär det startskottet för en ökad digitalisering av kulturlivet.
För även om det inte går att jämföra att njuta av en Dramatenföreställning på plats, där man sitter i en vacker salong och känner skådespelarnas närvaro, med att titta på samma pjäs på sin dataskärm, är det senare bättre än ingenting alls. Och med tanke på att Dramaten fick drygt 240 miljoner kronor från staten 2018, vore det inte mer än rätt om fler pjäser blir enklare och billigare att se även för dem som bor långt ifrån Stockholm, eftersom alla är med och betalar via skatten.
Samma sak gäller Kungliga Operan, som 2018 fick 495 miljoner statliga kronor. Likaså många av landets museer, vars intäkter till 70 procent kom från bidrag eller anslag samma år.
Inget av det här betyder att teatrar och museer ska slå igen för allmänheten och enbart visa upp sig framför videokameran. Det är som sagt stor skillnad på att uppleva något i både tid och rum, och att slå på en play-tjänst hemma i soffan.
Men det ena förtar inte det andra. Om betydligt mer av den skattefinansierade kulturen filmas och visas digitalt, blir den tillgänglig för fler. Det handlar både om dem som nästan aldrig besöker museer eller teatrar och dem som beger sig dit med jämna mellanrum, men som via digitala lösningar kan öka sin kulturkonsumtion om det går att se en pjäs eller utställning när barnen har somnat.
Så länge alla är med och betalar, ska alla kunna ta del av utbudet.