Flyktingsituationen på hösten 2015 har lämnat ett destruktivt spår. Den har fördummat flyktingdebatten i de stora mottagarländerna. ”Vi ska inte tillbaka till 2015” har blivit ett mantra som upprepas i tid och otid. Frasen har i regel ingen konkret innebörd, utan är mest en symbol för den ultimata faran vars risk påstås öka vid den minsta policyförändring som kan öka invandringen.
Frågan har fått aktualitet när Turkiets regim förra veckan började tillåta migranter att korsa gränsen in i EU. Åtgärden syftar till att sätta press på EU. Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan har återkommande hotat med det för att få stöd för, eller åtminstone hålla tillbaka kritiken mot, den turkiska krigföringen i Syrien.
Flyktingarna är Erdogans bästa påtryckningsmedel mot EU. Men han hade aldrig haft det verktyget om inte EU hade gett honom det, genom sin oförmåga och ovilja att ta emot och omfördela människor som söker asyl.
EU:s avtal med Turkiet från 2016 innebär att turkarna hindrar folk att resa till Europa i utbyte mot pengar och (förvisso luftiga) diplomatiska löften. Avtalet är fel av flera skäl. Erdogan är en välmeriterad skurk vars ord inte betyder någonting. Turkiet är inte ett säkert asylland, vilket innebär att exempelvis den som flytt från Syrien när som helst kan sändas tillbaka dit. Avtalet har också blivit ett sätt för EU att inte göra mer för att lösa sitt flyktingmottagande.
Under tiden utspelar sig tragedier i Grekland. Senast för två veckor sedan larmade UNHCR åter om den ohållbara situationen på de grekiska öarna, där mottagningscentren för asylsökande är överfulla. Fler människor anländer samtidigt som grekiska domstolar stoppar återsändande av dem till Turkiet medan landets politiker inte låter dem resa till fastlandet. Genom att hålla fast asylsökande i eländiga öläger hoppas man avskräcka fler från att komma, vilket uppenbarligen misslyckas.
Paradoxalt nog innebär EU-ländernas ovilja att samarbeta för att ta emot fler asylsökande, med stöd av mantrat att inte återvända till 2015, att risken för en upprepning av 2015 ökar. Grekiska myndigheter kan tröttna på att i strid med asylrätten hålla tillbaka människor vid gränsen med allt mer brutala medel, och att övriga EU inte hjälper landet med omfördelning. I stället släpper man då in folk och låter dem resa norrut, varefter land efter land gör likadant.
Det är tid att dra lärdomar. Människor som lider under krig, förtryck och outhärdliga livsförhållanden kommer inte, och kan inte förväntas, acceptera det. De söker sig någon annanstans.
Europa har ett val. Antingen skapa fler ordnade vägar in. Eller så kan man bygga nya Berlinmurar där förtryckarregimer i Europas grannskap ska agera gränsvakter med egna agendor.
Det senare har prövats och vi ser resultatet. Dags att göra det förra.