Den fleråriga förgiftade flyktingdebatten i Europa håller politiken i en strypsnara. Inte ens inför åsynen av en flyktingkatastrof, och ett av omvärlden övergivet land i sönderfall, kan vissa ledare släppa sina instinkter att stänga gränser och kasta ut dem som behöver skydd.
Förra veckan skickade sex EU-länders inrikes- och migrationsministrar ett brev till EU-kommissionen, där de manar till fortsatta tvångsutvisningar till Afghanistan. Detta sedan landets regering bett EU att tillfälligt stoppa dem på grund av talibanernas offensiv.
De sex länderna är inte alla sådana som man gärna misstänker för sådant beteende. Förutom ministrar från Danmark, Österrike och Grekland har även de från Belgien, Nederländerna och – kanske mest anmärkningsvärt – Tyskland satt sina signaturer.
Resonemanget slingrar sig på en hal väg. Ministrarna medger att läget i Afghanistan är ”känsligt”, bara för att i nästa andetag hävda att ett land måste ta emot sina medborgare. De befarar att oförmåga att utvisa de med asylavslag skapar drivkrafter för fler afghaner att söka asyl i EU och vill se utökade möjligheter till skydd i grannländerna.
Och de nämner uttryckligen Pakistan och Iran. EU har visserligen tänjt begreppet säkert asylland till bristningsgränsen, genom sitt avtal med Turkiet, men att lyfta fram Pakistan och Iran är bortom även detta. Pakistan är talibanernas främsta uppbackare medan Irans lista på övergrepp mot afghanska shiitiska flyktingar inbegriper tvångskommendering till kriget i Syrien.
Det ska nu mycket till för att de sex ministrarna ska komma någonstans med sitt krav. Att tvångsutvisa människor till brinnande krig är knappast förenligt med EU- och annan internationell rätt på området. På tisdagen uppmanade också Kabul-ambassadörer för flera EU-länder – däribland Tyskland – EU:s regeringar att stoppa tvångsutvisningar till Afghanistan.
Ministrarnas brev är ändå ett djupt bekymmersamt tecken i tiden. I sämsta fall är det ett förebud om det som kommer om eller när flyktingkrisen i Afghanistan förvärras och fler afghaner kommer att söka sig till de säkra asylländerna i väst.
En europeisk politik som innebär stängda gränser ger en kedjeeffekt av höjda gränsmurar. Det kan leda till instängning av kanske miljoner skyddsbehövande i Afghanistan och en av de största humanitära katastroferna i modern tid.
Inte heller den svenska politiken – inte regeringens och definitivt inte högeroppositionens – är pålitlig i denna fråga. Även här har flyktingpanik trängt ut en stor del av humaniteten.