”Vi sänder live” har blivit något av mediernas signum på senare år. Det handlar om strävan efter snabb nyhetsförmedling. Och vad kan vara snabbare och tidigare än en livesändning, då du får nyheten samma sekund som den inträffar?
Problemet är att detta inte är nyhetsförmedling i traditionell mening. Här sker ju ingen redigering eller urval, och framför allt ingen etisk granskning, eller för delen bedömning av lagligheten, innan tittaren får se och höra.
Det var det som bland annat Sveriges Television och Expressen fick uppleva efter att ha sänt Göran Lambertz, tidigare Justitiekansler med mera, presskonferens när våldtäktsutredningen mot honom hade lagts ner.
I direktsändning fick han oemotsagd säga saker om målsäganden som med fog kan uppfattas som integritetskränkande och nedsättande. Därmed bröt sändningen mot flera av mediebranschens etiska regler som bland annat säger att man ska vara noggrann med rapportering som kan kränka enskildas privatliv och att man ska låta båda sidor komma till tals.
SVT och Expressen har medgett fel och sagt att de inte borde ha direktsänt, trots att båda även hade egna förklaringar och kommentarer i anslutning till sändningen.
Probleminsikten är viktig men för att dra lärdomar måste medierna säga högt, åtminstone till sig själva, varför de valde live-formatet i stället för att spela in och redigera. Förklaringen är enkel: konkurrens. Det räcker inte att vara snabb, det gäller att vara först.
Men det innebär som synes en risk. Och det finns fler situationer då snabbheten kan komma i konflikt med mediers övriga skyldigheter. Presskonferenser kan förvandlas från tillfällen för journalister att ställa frågor och sålla bland materialet, till arenor där makthavare håller monologer. Live-sändningar från brotts- eller olycksplatser kan göra att människor lämnas ut på ett sätt som inte hade skett om materialet redigerats.
Även denna tidning har att hantera de här frågorna emellanåt. Inför direktsändningar från presskonferenser om brottsutredningar kan redaktionen fråga exempelvis åklagaren om hur hen tänkt lägga fram saken, så att tidningen inte röjer sådant som personers identiteter.
Sist och slutligen handlar det om förtroende och trovärdighet för medier. Och ytterst om att upprätthålla en tydlig skillnad mot nätkanaler som används till skvaller, desinformation och allmänt slask.