Det har länge stått klart att Rysslands president på ett eller annat sätt kommer att klamra sig fast vid makten även efter 2024, då hans sista mandatperiod som president löper ut. Vladimir Putin har inget annat val. Han har för mycket blod på sina händer, har begått för många brott mot rysk och internationell lag, stulit för mycket pengar och ödelagt för många liv för att kunna leva ett säkert liv som civilist.
Samtidigt är många rika och mäktiga personer beroende av hans fortsatta beskydd. Utan politisk makt riskerar Putin sin egen och sina allierades välstånd och frihet.
Lagar kan alltid skrivas om på det sätt som Putin önskar, samtidigt som den faktiska makten utövas informellt. Med det sagt behöver Putin ändå en formell väg till den nya maktpositionen, samt förbereda eliterna och de vanliga medborgarna för tiden efter 2024.
Att trixa sig fram till ytterligare mandatperioder som president är ogörligt. På ytan är Putin, som har tagit död på all politisk konkurrens, fortfarande populär. Men att fortsätta styra från toppen efter 25 år vid makten vore en provokation även i denna polisstat. Han måste hitta på något annat.
Förra veckan tog han de första stegen. I sitt årliga tal till nationen utannonserade Putin ändringar av Rysslands författning som rör maktbefogenheter, val, viktiga utnämningar och en del annat.
På pappret innebär det att vissa maktorgan stärks på bekostnad av andra och det är också kring detta en stor del av diskussionen förs. Problemet är att förändringarna görs i en rundmanöver som gör det svårt även för konstitutionella experter att se de faktiska effekterna.
Till exempel: Parlamentets underhus, statsduman, ska få tillsätta premiärministern och de flesta ministrarna. I dag ligger det mesta av detta hos presidenten. Å andra sidan får presidenten fortsatt avsätta premiärministern och regeringen efter eget gottfinnande samt får större möjligheter att stoppa de lagar som parlamentet stiftar.
Att utifrån detta bli klok på vilken framtida roll Putin söker åt sig själv är meningslöst. Om inte annat så för att parlament och regering, som på pappret ska balansera varandra och presidentmakten, i praktiken är inordnade i ett toppstyrt system som gör som presidenten säger.
Allt detta illustrerades förra veckan. Ett par timmar efter presidentens tal avsattes hela regeringen, vilket tog premiärminister Dmitrij Medvedev, som sov under delar av presidenttalet, med total överraskning. En ny premiärminister, den rätt okände chefen för skatteverket, Michail Misjustin, tillsattes i expressfart. På regeringens hemsida fick Medvedev strax titeln vice ordförande i nationella säkerhetsrådet. Putin, som är ordförande i rådet, hade då föreslagit denna lösning, men parlamentet hade ännu inte beslutat om att införa en sådan befattning.
Putins författningsändringar som rör relationer mellan president, regering och parlament bör ses som juridisk ”maskirovka”, en vilseledningsmanöver där principiellt viktiga maktförskjutningar döljs i en skog av andra reformer som är synbart viktiga men i praktiken verkningslösa.
Vilka är då de tunga författningsändringarna? Den främsta är Putins beslut att koppla totalt politiskt grepp över de högsta rättsinstanserna. Presidenten ges en nyckelroll för att avsätta domare i högsta och författningsdomstolen. En annan nyhet, än så länge något diffus, är att begränsa genomslaget av internationell rätt i rysk lagstiftning.
En tredje är en begränsning av presidentens mandatperioder till totalt två. Putin vill stänga det konstitutionella kryphål som sätter spärren vid två mandatperioder ”efter varandra”. Kryphålet gav honom möjlighet att mellanspela som premiärminister och återkomma som president för en tredje och en fjärde mandatperiod.
Begränsningen är ett av flera hinder för att någon annan ledare ska dominera rysk politik på samma sätt som Putin har gjort under de senaste 20 åren.
Vilken formell roll söker då Putin till sig själv efter 2024? Spekulationerna talar om ännu en sejour som premiärminister (mindre sannolikt) alternativt som ordförande i det så kallade Statliga rådet (mer sannolikt), som i dag är ett rådgivningsorgan till presidenten, vars befogenheter är tänkta att utvidgas, ännu oklart hur.
Men vad Putins framtida befattning kommer att kallas är mindre viktigt. Inte minst för honom själv, så länge den håller honom och hans krets utanför fängelse.