Rösträtten är inte bara lika, den är också allmän. Det som kallades skattestreck försvann för länge sedan, efter att rösträtten slutat att hänga på inkomst eller egendom.
Yttrandefriheten är ännu mer allmän, även för tonåringar och utlänningar. Så jag hakade upp mig en del, på hur utfrågningen av Katrineholms fullmäktigepartier inleddes i onsdags, hos pensionärsorganisationen SPF:
– Eftersom vi betalar skatt har vi också rätt att ställa krav, sade John Erik Nyman, ordförande i SPF Näckrosen.
Jovars. Kräva kan alla. Men allt som kan krävas är inte lämpligt eller ens genomförbart.
Det går inte att med lönebildning eller skatter fördela mer resurser än samhällsekonomin innehåller. Vad följden blir om ett land ändå försöker borde alla dagens pensionärer ha smärtsamma minnen av, den inflationsspiral som slutade i 90-talskrisen.
De faror för hela välfärden som då hopade sig har Sverige med tiden lyckats övervinna – med klokare ekonomisk politik, skatte- och pensionsreform samt mer sans i lönerörelserna.
Ett högaktuellt ämne kan påminna om att en del som ivrigt krävs inte är tekniskt möjligt. Att Sverige har fyra elområden kommer av att kapaciteten i kraftledningar är stor, men ändå begränsad. Den beror även på vilka slags kraftverk som är igång. Fler stora turbiner, vid rektorer eller stora vattenkraftdammar ökar systemets förmåga att klara överföring och hela tiden hålla den viktiga effektbalansen.
Krav ställs på att elpriset ”måste” vara lika från Norrbotten till Skåne, och att elprisområdena därför ska bort. Men får priserna inte verka för att utbud och efterfrågan ska passa ihop kan i stället strömmen kopplas bort då och då. Stora delar av Sverige kan rentav mörkläggas akut. Subventioneras strömmen, så att det kostar mindre att koppla på mer effekt, ökas risken för stora elavbrott.
Utfrågningen i Katrineholm handlade sedan inte så mycket om det ekonomiska krävandet som om lokala ämnen, hus på torget med mera. Men detta att som grupp kräva mer, för att man betalar skatt eller för att man är många, bör föregås av eftertanke och utföras med måtta.
Riktigt ont om pengar är långt mycket mer ett bekymmer i helt andra ålders- och samhällsgrupper. Det mer oroande är om utbildad, lämplig arbetskraft och tillräckliga resurser finns när äldrevård och sjukvård ska möta en åldersfördelning där de mycket gamla och ofta sjukliga blir långt fler. Valdebatten handlar tyvärr mindre om detta.
Med floskler som ”respekt” kappas det om att åtminstone ge intrycket att dela ut konsumtionskraft. Delar av den nödvändiga arbetskraften vill somliga dessutom helst hålla borta ur landet.
Så tänk helst längre än till eget krävande, eller krävande i grupp. Konsumtion i dag och en liten tid till är inte allt. Det gäller först att prioritera, att främja arbete, att låta företagande stärka skattebaserna och att investera för framtiden.
De som verkligen är behövande är inte sällan ganska få. De kan också vara mycket tysta.
Barnbarnen och deras barnbarn är dessutom de som, mer än dagens äldre, får ta följderna om det i dag finns för liten vilja att tänka på framtiden.