Inom LO finns en spricka. I stora drag längs gränsen mellan de förbund som bär upp Industriavtalet om lönebildningen och de som otrivs med att märket för löneutvecklingen sätts av ekonomins utlandskonkurrerande del.
Mellan fack och arbetsgivare, med början i höstas, fördes samtal som det inte talats så högt om, men som verkar ha gällt de sammanhängande frågorna om arbetsrätt, vidareutbildning, arbetslöshetsförsäkring och att underlätta nya jobb för dem som blir övertaliga vid förändringar.
Samma ämnen finns i januariavtalet, med dess tydliga uppmaning till parterna att själva lösa det de inte vill att politiken ska ingripa i. I den mån det går att urskilja vad som skedde i höstas vidgades ambitionerna.
Det skissades på bredare grepp, i fler och större ämnen än den invanda dispytfrågan om hur många som får undantas från turordning vid arbetsbrist.
Det handlar då om att parterna byter en del som nu ingår i arbetsjuridiken mot andra, förstärkta, former av trygghet och ekonomiska stöd vid övertalighet och byten av arbetsplats eller yrke. Att det kan vara av stort intresse för både LO- och tjänstemannafack i utlandskonkurrerande industri ligger nära till hands.
Men uppenbarligen förvärrades slitningarna mellan å ena sidan industrifacken och å andra sidan den offentliga sektorns och byggsektorns fack.
En sådan motsättning kan tillfälligt, men bara tillfälligt, döljas under ett tillräckligt stort plåster. Hela Dagens Nyheters debattsida fylldes på fredagen av ett sådant plåster.
Presidiet i LO och en lång rad förbundsordföranden hade satt sina namn på en kravlista med till synes mycket stora belopp från staten till både kommunsektor och pensionärer, men med ludd och sudd om hur det skulle inverka på löneutrymme och real köpkraft hos fackets medlemmar.
Såväl på olika sidor i politiken som hos fackens motparter på arbetsgivarsidan borde man anstränga sig för att hjälpa till med de avvägningar och kompromisser som kan behövas för att hantera de motsättningar om lönerelationer och arbetsrätt som LO-sprickan är symptom på. Det behövs balans, både mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressen och mellan utlandskonkurrerande och offentlig sektor på arbetsmarknaden.
Men det är också ett befogat önskemål att LO och dess förbund hjälper till själva, med uppriktighet och realism om hur målkonflikter faktiskt ser ut.
Sätts det, som det finns goda skäl för, in mer i pensionssystemen, de statliga eller de avtalade, hämtas det ur löneutrymmet. Skickas i stället pengar till pensionärer från statskassan läggs det ovanpå de växande behoven av personal i äldreomsorgen och i försvaret och andra delar av samhällets säkerhetsfunktioner.
När man i LO diffust talar om skattehöjning på ”kapital” bör det inte hyssjas med att det främst betyder att skära ned i den förmånliga behandlingen av belånade bostäder. Allt detta innebär att det mesta i slutändan behöver betalas av människor som arbetar. Inte av näringslivet. Inte heller av någon sedelpress i Stefan Ingves riksbank.