I trafikpolitiken har det kommit en förhandsglimt – fast en otydlig sådan – av hur den förmodade riksdagsmajoritet som nu regeringsförhandlar kan väntas uppträda. Eller så är det främst en efterklang av oppositionsbeteendet.
När riksdagen samlades efter valet låg en del på dess bord som Magdalena Anderssons regering blivit klar med efter att tiden för behandling under vårriksdagen gått ut. Där fanns regeringens redovisning av den nationella planeringen för transportinfrastrukturen åren 2022 till 2033. Motionstiden i det ämnet löpte ut innan något blivit klart i regeringsfrågan.
Det kom en fyrpartimotion, med en undertecknare från vardera SD, M, KD och L. Den säger inte mycket om vad de kanske kan bli överens om att göra. Men den är ett till synes kategoriskt nej till de tänkta stambanor för höghastighetståg som länge diskuterats, från Stockholm till Göteborg och Malmö.
Frågan är bara vad som menas. Tre järnvägsbyggen som kan användas i ett sådant snabbtågsnät har kommit ganska långt i planeringen, och alla tre finns det stort behov av, oavsett om tågen ska kunna köra fortare eller mycket fortare än i dag. Ett av dem är Ostlänken genom Sörmland, förbi Nyköping ner mot Östergötland.
Där är belastningen på de befintliga banorna stor. Den hindrar att de gjorda stora förstärkningarna av järnvägens kapacitet genom centrala Stockholm kan utnyttjas fullt ut för den möjliga pendeltrafiken i Mälarlandskapen, och mellan Sörmland och de större Östgötastäderna. De övergående men irriterande problemen med personalrekrytering för de regionala tågen bör inte skymma blicken. Det är förberett för stora kommande förbättringar, som kan gynna en stor arbetsmarknad där Sörmland ingår.
Innebär fyrpartimotionen att Ostlänken ska strykas helt? Eller att den ska byggas med lägre krav på högsta hastighet än de som särskilt SJ önskat för sin fjärrtågstrafik? Det står inget. Samma är det med Göteborg – Borås, liksom de nya spår som behöver öka kapaciteten när den snabba spårförbindelsen genom Danmark till Nordtyskland är klar om några år.
Höghastighetsbanorna är ett projekt som i viss mån undergrävt sig självt, genom kostnadsbördan som skruvats upp. Högre hastighet kräver dyrare bana och ger samtidigt plats för färre tåg – och för färre stationer som även regional trafik kan använda.
Fyrpartimotionen ger stort utrymme åt kritik mot kostnader och projektering från riksrevisionen. Men vilka banor vill motionärerna ändå satsa på? Inget alls står om en så stor sak som spår i Västerbotten och Norrbotten, när stora transportkrävande industrier är på väg där, med åtföljande befolkningsökningar.
Så mycket tydligare är linjen att flytta pengar från räls till asfalt och att slå vakt om flyget. Mer underhåll men mindre nya spår pekar det också på.
Att flygets hejaklack dissar snabbtågen är övertydligt. Vad de mera vill är ett dunkel.
Diagnos: oppositionsreflexerna är starka, nästan ingen regeringspolitik synes än.