Talet om första kvinnliga statsministern har på förhand varit det enkla – ofta alltför enkla – spåret i diskussionen. Det förtar dock inte betydelsen för jämställdheten av onsdagens statsministeromröstning. Magdalena Andersson (S) spräckte ett glastak för kvinnors avancemang.
Det hela följde politisk logik. Mandatfördelningen är densamma som förra gången då riksdagen utsåg statsminister. De ledamöter som släppte fram Stefan Löfven (S) i juli har inga rimliga skäl att agera annorlunda i november – på onsdagen liksom vid nästa statsministeromröstning, som nu kommer lite plötsligt efter Miljöpartiets sorti.
Tvärtom har alternativet blivit ännu mindre aptitligt sedan dess. Till höger pågår två parallella processer. Den ena är att Ulf Kristersson (M) släpper spärr efter spärr i samarbetet med SD och drar in dem djupare i sitt regeringsalternativ. Den andra processen är att SD blir allt mindre oblygt i sina relationer med vit makt och rasideologi – och med mindre belysning och granskning förankrar sig i den internationella auktoritära extremhögern. Både det ena och det andra möts av total tystnad från M, KD och numera även kretsen kring Nyamko Sabuni (L).
Det var därför inte läge för krumbukter från Centern och Vänsterpartiet i frågan om vem som ska leda Sveriges regering. Båda partierna valde till slut rätt knapp. Men de stökade till en del på vägen och har nu förlängt regeringsbildningen.
Vänsterpartiet hade utverkat två löften från regeringen, ett om en missriktad höjning av pensionerna (se huvudledare) och ett om närmare relationer efter valet.
Centern tog i sin tur denna överenskommelse med V till intäkt för att inte stödja regeringens budgetförslag. Det var ett egendomligt agerande, eftersom tisdagens uppgörelse med V inte rörde innehållet i den budget som man röstade om på onsdagseftermiddagen. Den såg likadan ut som den dag Centern öppnade för att lägga sina röster på den.
Men onsdagens mest dramatiska händelse var Miljöpartiets beslut att lämna regeringen. MP har inte bara fått utstå en del befogade invändningar, utan också utsatts för flera år av beskjutning och demonisering från höger, särskilt för att partiet förhindrat att invandringspolitiken tippat fullkomligt i riktning mot tillslutna gränser.
Den kritiken säger mycket om Miljöpartiets roll i politiken. MP har gjort en del nytta i regeringen även från liberala utgångspunkter. Det borde partiet ha fortsatt med.