Militärt uppträder Kina nu övertydligt hotfullt. Det finns resurser till det. Mer än två årtionden av snabb upprustning har gett flott-, flyg- och robotstridskrafter, som ska bryta USA:s tidigare övermakt i västra Stilla Havet.

En rad länder har skäl, i ett något längre perspektiv, att känna sig hotade av Kinas svängning från återhållsamhet till aggressivitet i utrikespolitiken. Det gäller nära, men svagare, grannar som Vietnam eller Filippinerna. Men även större eller mer avlägsna länder, som Japan, Indonesien och Australien. 

Först och mest hotat är Taiwan. Det som skett senaste veckan ser ut som repetition av en flottblockad, för att strypa delar av det lilla landets handel och knäcka dess framgångsrika ekonomi.

Kina är dock självt ekonomiskt beroende av Taiwan, inte minst av dess världsledande och världsdominerande halvledarindustri. I många år hade Taiwans och Kinas ekonomier flätats ihop med handel och en del investeringar, till ömsesidig nytta, utan hinder av den gamla konflikten från början av 50-talet. Då hade Taiwan tagits över av den ena, och förlorande sidan i det kinesiska inbördeskriget.

Numera är Taiwan sedan länge en demokrati. Kina har gått från maoism till en statskapitalism, under kontroll av ett alltmer nationalistiskt härskarparti, som uppträder under det gamla kommunistiska namnet.

Där fanns under några årtionden ett slags ordnad republik, där högsta politiska ämbetet skulle innehas högst två femårsperioder. Det sammanföll med mycket stor ekonomisk framgång. Marknadsekonomi och en större personlig (men inte politisk) frihet höjde levnadsstandarden.

Men senaste maktskiftet, till Xi Jinping, har följts av återfall i ett hårdare totalitärt kontrollsamhälle, med omfattande etniska förföljelser i landets västra del och framför allt personlig kejsarmakt, liknande Maodiktaturen. Det är en bakgrund till det hotfulla vapenskramlet.

En annan bakgrund är ytterst kostsamma inrikespolitiska felsteg sedan Xi Jinping grep makten. Under pandemin har Peking vägrat importera mer effektiva vaccintyper, och i stället använt långvariga, ekonomiskt svårt störande nedstängningar.

Mycket produktiva teknikindustrier har angripits av partiet, som däremot gynnat militärt och på annat sätt statligt ägda, mindre effektiva företag. Farliga kredit- och fastighetsbubblor har också tillåtits växa. Både bankhaverier och storförluster för bostadssparare som satt in pengar i fastighetsbolag hotar, och har delvis redan inträffat. Till detta kommer att Kinas livsmedelsförsörjning och kustlandskap är starkt hotade av klimatförändring, som landet självt driver på med vårdslöst kolkraftberoende.

När Xi Jinping är i färd med att befästa sin ställning som kejsare på livstid börjar samtidigt dramatiska följder visa sig av hans och partiets grava felsteg, ekonomiskt, hälsomässigt och energipolitiskt.

Ett skärpt förtryck är en reaktion på detta. En annan är uppenbarligen ett nationalistiskt vapenskrammel. Det som sker i Kinas regim är inte ett lokalt bekymmer, det är en del av en global hotbild.