En del ministrar växer med uppgiften, fast de är ganska okända när de börjar, och får ta hand om ämnen som är nya för dem. Andra kan vara vandrande haveririsker, och fortsätta som sådana tills det tar slut.
Det är inte lätt att betygsätta statsråd när de just tillträtt. Även ministären Kristersson är en blandning av mer säkra kort och andra. Men för två departement bör särskilt stora frågetecken sättas. Det ena är utrikes. Det andra är närings, dit även energipolitiken hör.
Tobias Billström har varit migrationsminister fram till 2014. Sedan har han varit gruppledare (M) och en drivande företrädare för den moderata kursförändringen ut mot SD-kanten, såväl i flyktingpolitiken som i skiftet från en tidigare allians till en annan. Nu blev han utrikesminister.
I utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik är han ett så gott som oskrivet blad. Erfarenhet och upparbetade kontaktnät gentemot Sveriges närmaste vänner och allierade, på Atlantens båda sidor, har han knappast.
Sverige blir snart EU:s ordförandeland, med en roll av betydelse i att hantera länder med högerradikala regeringar, som åsidosätter rättsstat och undertrycker pressfriheten. Då skickar Sverige en utrikesminister som har mer nära förbindelser än de flesta till SD.
Detta är ett dåligt tecken, särskilt då det var gott om andra kandidater. Om Carl Bildt mot förmodan fått frågan kan han med hänsyn till åldern ha haft begripliga skäl att avböja. Men för Hans Wallmark och Henrik Landerholm, erfarna och ansedda utrikes- och försvarspolitiker, har ingen plats funnits, vare sig i utrikes- eller försvarsdepartement.
På försvarssidan har kunniga utskottspolitiker placerats. Det är också intressant och välmotiverat med en särskild minister, Carl-Oskar Bohlin (M), för det alltmer betydelsefulla civila försvaret. Men bemanningen av UD är en negativ överraskning.
Miljödepartementet har, med en övertydlig markering, upphört, och inordnats i näringsdepartementet, ihop med energin. Att Ebba Busch (KD) ska svara för detta stora, svåra verksamhetsområde kan inte bero på ämneskompetens. Men det har möjliggjort att partiledaren fått en tung post där hon inte har sina värre mediala övertramp att släpa på.
Lätt blir det inte för Romina Pourmokhtari (L) att direkt från ungdomsförbundet gå till ansvaret för klimat- och miljöfrågor, med omstridda och juridiktunga ärenden och en provokationsbenägen departementschef. Omsorg om miljöpolitiken från partiledarnivån tyder det inte på.
Betydligt mer gedigen är i vart fall KD-delen av de fyra statsråden på socialdepartementet, med Jakob Forssmed och Acko Ankarberg Johansson.
Finansdepartementet ska försöka hantera en hotade internationell ekonomisk kris när valkamp och regeringsprogram pekar mot mer utgiftslöften och föga finansiering. Elisabeth Svantesson är det väntade namnet, men var som finanstalesperson förra perioden oroväckande vårdslös.
Den emellanåt oppositionelle moderaten Niclas Wykman kan i finansmarknads- och finanskrisfrågorna förhoppningsvis undvika politiserade kollisioner med Riksbanken och Finansinspektionen.