AB Volvos beslut att tills vidare stänga alla sina fabriker i Sverige är exceptionellt. Det omfattar även tillverkningen i Eskilstuna, där Volvo CE är den största privata arbetsgivaren.
Men så är detta en ovanlig tid. Åtgärderna mot coronaviruset slår hårt mot leverantörskedjorna. Man får inte in reservdelar och därmed inte ut färdiga varor på marknaden. Frånvaro från arbetet för att undvika smittspridning ger underbemanning. Och det är inte svårt att se en nedgång i efterfrågan inom nära framtid.
Permitteringarna kan bäras av företaget och av de 20 000 personer i personalen – cirka 2 000 i Eskilstuna – som får gå hem. Medarbetarna får behålla drygt 90 procent av lönen och staten bidrar med pengar. Värre är det för anställda från bemanningsföretag vars kontrakt med Volvo nu avslutas. De allra flesta av dem blir sannolikt arbetslösa.
I den mån det hänger på Volvo självt kan företaget ta igen detta när krisen är över. Det är ett välskött företag med stark kapitalbas. Häromdagen slopade styrelsen en extrautdelning till ägarna på sammanlagt 16 miljarder kronor.
Framtidens affärsutsikter styrs dock av faktorer utanför Volvos kontroll. Utöver de praktiska störningarna i produktionen kan krisen föra med sig en allmän försiktighet, där företag och privatpersoner skjuter upp sina köp, vilket drar ner ekonomin i en lågkonjunktur. Om sedan banker eller statsfinanser kraschar i ett eller flera stora länder, till följd av viruskampens påfrestningar, får det lätt följder för omvärlden, som under finanskrisen för drygt tio år sedan.
Det bör ge lite att fundera över för dem som under ett par veckor uppmanat till nästan en totalstängning av vårt land – ju mer och snabbare desto bättre. Proportionalitet och balans är inte abstrakta begrepp. En pandemi kan vålla stor skada inte bara i folkhälsan, utan också i ekonomi och sociala förhållanden.
Om man sedan ser på de omedelbara problemen här och nu, räcker det inte att fokusera på stora arbetsgivare som Volvo. Den för enskilda företagare och anställda värsta krisen på kort sikt finns inte där, utan i lokal handel och servicenäringar. Det är butiker, hotell, restauranger, skönhetssalonger och så vidare. En del av dem har kapitalstarka ägare i ryggen, medan andra är egenföretagare med små ekonomiska marginaler. För dem är utmaningen nu inte bara att vända stort minus till ett mindre. Det är en kamp för överlevnad.
Här behövs snabba stödåtgärder. Staten måste införa större flexibilitet i reglerna för uppehåll i verksamheten samt stötta småföretagare ekonomiskt, så att de inte behöver tömma sina företag på pengar för egen försörjning.
Kommunalt stöd till det lokala näringslivet som nu sätts in på flera håll, däribland i Eskilstuna, är välkommet. Men för de allra flesta av dessa företagare är det inte mer än petande i marginalen.
Den viktigaste uppbackningen till den lokala butiken och restaurangen kan i stället ges av konsumenten. Det är du och jag som kan stödja genom att handla – köpa ett klädesplagg tidigare än planerat eller välja hämtmat som matalternativ lite oftare. Förhållandevis små beslut för var och en, stort stöd till de lokala näringarna när många gör det samtidigt.