Stark primärvård ger övrig sjukvård en grund att stå på. Det de kan lösa i primärvården ska inte behöva leda till onödiga remisser eller obehövliga köer hos specialistkliniker. Sköterskor och husläkare som är närmast patienterna och möter dem personligen kan förebygga. De kan i tid se tecken på kommande svårare sjukdom.
Akutmottagningar på sjukhusen ska behandla det mest akuta först. Annat ska vänta. Primärvården ska fungera tillräckligt bra, med rådgivning och besök, för att de som inte hör hemma på akuten inte heller ska sitta där – och kanske klaga på väntetiden.
Men snabb service och god omvårdnad kan vara mål som kolliderar. De som mer tillfälligt är sjuka, som är yngre och vanligen friska, vill gärna ha tid direkt och kvickt få recept eller lugnande besked. Läkare och sjuksköterskor behöver å andra sidan ägna mycket tid åt de sjukliga med flera krämpor, kroniska sjukdomar och hög ålder.
De mindre starkt vårdbehövandes serviceönskemål är i sig inte orimliga. Men förståelsen borde vara större för att både läkaretik och ekonomisk styrning av vården leder resurser till de sjukare, svagare och mer behövande. Nyckelfunktionen för detta, ersättningssystemet, finns i alla regioner och ska vara lika för regionägda och privata vårdcentraler. Detta system behöver vårdas och utvecklas i takt med erfarenheten, men dess vikt förbises ofta i vårddebatten.
För att vårdcentraler ska göra rätt saker, och inte försumma de mer vårdbehövande, viktas ersättningen per listad patient efter främst ålder, men vanligen också socioekonomiska faktorer. Ersättningen kan även utformas så att den bidrar till att det satsas på att förebygga, liksom på att nå särskilt svaga patientgrupper och inte remittera dem som inte behöver skickas vidare.
Servicenivån behöver hållas uppe med lättillgänglig telefonrådgivning, öppettider som främjar god tillgänglighet, och även med jourlösningar som avlastar sjukhusakuter. De enklare ärendena behöver hanteras så att de inte i onödan drar undan personal och kliniktid från dem med större problem.
Men om man inte ser upp kan ekonomiska drivkrafter i stället dra åt fel håll. Lönestrukturen ska inte göra det lockande att gå till de vårdjobb där patienterna är yngre, mindre fattiga, mer friska och mindre besvärliga – och arbetstakten kanske också lägre.
Nätläkarbolagen ger betalt för att slippa träffa patienter personligen, och för att arbeta långt från bygder och stadsdelar där åldersstruktur och sociala förhållandena ger större vårdbehov. Affärsidén är att få betalt av regionerna per utfört ”besök”. Riktiga primärvårdsläkare finansieras däremot med den efter ålder och socioekonomi viktade ersättningen. Överbetalningen till nätbolagen för enkla, ofullständiga tjänster har begränsats. Men fortfarande lyckas de bli oförtjänt lönsamma genom att få betalt för mer än de uträttar.
I ett par av dem har internationellt riskkapital nu storsatsat i hopp om kommersiella klipp i fler länder. Vad de ser är att fler sjukvårdssystem än det svenska kan vara sårbara för samma upplägg som kostat svenska regioner alltför mycket.