Protesterna mot valfusket och polisbrutaliteten i Belarus är nu inne på sin fjärde vecka. Demonstrationerna är inte lika massiva som i början men ihärdiga. Belarusier som vill ha bort diktatorn Aleksandr Lukasjenko kommer fortsatt ut i tiotusental, kanske hundratusental, och tar delar av huvudstaden Minsk i besittning.
De protesterande uppvisar imponerande uppfinningsrikedom och anpassningsförmåga som försvårar polisrepression. Som blomutdelning till poliser eller en demonstration med bara kvinnor, där åtminstone det senare gjort det omöjligt att svinga batong.
Regimens taktik har skiftat. Polisvåldet är ständigt närvarande men inte lika omfattande. I stället gör polisen vid sidan av de rutinmässiga, närmast slumpvisa gripandena, insatser mot utvalda individer som ses som särskilt misshagliga.
Protestledare har tagits in till förhör, strejker har kvästs, belarusiska journalister har tagits i förvar medan deras västerländska kollegor ”bara” tvingats till längre besök på polisstationen.
Förra veckan greps Dagens Nyheters fotograf Paul Hansen i Minsk, officiellt för ”kontroll av dokument” men i praktiken för att skrämma och sabotera deras arbete. Hansen släpptes snart men beordrades därefter att omedelbart lämna landet.
Det är ett öde han delar med ett antal kollegor. Flera utländska mediers medarbetare har förlorat sin pressackreditering, däribland BBC, Deutsche Welle, tyska tv-bolaget ARD och nyhetsbyråerna Reuters, AP och AFP.
Belarus regering motiverar det med ”säkerhetsskäl” som inte preciseras närmare. Det verkliga motivet är att regimen försöker begränsa omvärldens kunskap om vad som pågår i landet. De vill inte se rapporter om protesternas storlek och fredliga karaktär, och om repressionen som innefattar hårresande tortyr och till och med mord.
I dagens digitala värld kan sådant inte hindra informationen från att komma ut. Men det kan minska omfattningen av rapporteringen från Belarus och därmed påverka engagemanget i utlandet.
Det vore förödande. Protesternas förmåga att fortleva påverkas av många faktorer men inte minst av den uppmärksamhet som de får i omvärlden. De vars kamp och uppoffringar syns vågar mer.
De politiska ledningarna i väst måste därför sätta tryck på regimen i Belarus att låta journalister utföra sitt arbete i landet. De västerländska redaktionerna bör i sin tur hålla kvar Belarus i toppen av rapporteringen. Kampen mot diktaturen kommer att bli lång och kräver uthållighet av många.