Taktiken runt hotet om misstroende mot regeringen skymmer lätt sakfrågan.
Punkt 20 i Januariavtalet mellan S, MP, C och L talar om en förändring av arbetsrätten, lagen om anställningsskydd (LAS). Skrivningen är ganska utförlig. En utredning ska ta fram lagförslag som innebär ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Vidare sägs bland annat att arbetsgivarnas kostnad för uppsägning ska sänkas medan deras ansvar för anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga ska stärkas.
Om fack och arbetsgivarorganisationer kommer överens om en formering av LAS ska regeringen lägga lagförslag i enlighet med den överenskommelsen. ”I annat fall genomförs utredningens förslag”, skriver de fyra partierna.
Vänsterpartiet, som i praktiken ingår i regeringsunderlaget, har sagt nej till det sista och lovade redan när Januariavtalet kom till att medverka till en misstroendeförklaring mot regeringen om den går fram med lagstiftning utan arbetsmarknadens parter.
Men här finns flera ”om” och ”men”. Om parterna når en överenskommelse kommer Vänsterpartiet att sitta still i båten. Trots att ett sådant avtal sannolikt kommer innehålla utökade undantag från turordningsreglerna, något som kommer till under hotet från lagstiftning i den riktningen.
Mycket buller från V utan särskilt stor effekt, i så fall.
Vad händer då om parterna inte kommer överens? Januariavtalet säger att utredningsförslaget ska genomföras. Visst, men knappast oförändrat till sista kommatecknet, som det låter från Centern och Liberalerna. För det skulle innebära att den remissrunda som pågår till 26 oktober, liksom synpunkter på själva lagförslaget längre fram, enbart finns till för formens skull.
Det är dumheter. En utredning är en grundstomme, varken mer eller mindre. Inriktningen må vara given men delar kan och bör skrivas om, tas bort och läggas till, inte minst som ett resultat av de synpunkter regeringen får in i remisser. Det är så man får till lagar av kvalitet.
Och så är det Moderaterna. Igen.
Ulf Kristersson har i snart två års tid hamrat in att M är redo att fälla regeringen när som helst och på vilken fråga som helst. Men så plötsligt, för två veckor sedan, drabbades han av plötslig insikt. Till Dagens Nyheter sade han att Moderaterna inte kommer att ge Vänsterpartiet stöd i en misstroendeomröstning:
”Det misstroendet syftar till att hota regeringen att dra tillbaka förslag om lagstiftning som vi tycker är viktiga. Vi vill ju genomföra förändringarna.”
Men Kristerssons insikt var tillfällig. En vecka senare hade han ändrat sig – igen – utan att låtsas om att han nyss uttryckt en annan åsikt. ”Vi röstar alltid för att avsätta den här regeringen” skrev Kristersson på sin Facebooksida.
Det här betyder att Kristersson gör just det som han nyss inte ville. Han låter Vänsterpartiet använda M-rösterna som hot för att tvinga regeringen att inte lägga fram ett lagförslag som Moderaterna egentligen vill se.
Väljarna kan inte vara imponerade.