Föreställningen om två ”lag” om vardera fyra partier, som enda möjliga regeringsunderlag, har aldrig hållit måttet. Att Magdalena Andersson (S) inte heller tänker så framgick åter då hon frågades ut i SVT i tisdags.

Hon väntar sig en komplicerad regeringsbildning, där överläggningar över blockgränsen behövs. Det är egentligen bara Jimmie Åkesson och SD som inte är att räkna med. Att hon anser det olämpligt med V-ministrar klargjorde hon också.

TV-utfrågarnas försök att få partiledarna att på en tavla sortera partier i regerings- och stödpartier vägrade hon medverka i. Det gjorde hon rätt i. Hon såg sex partier som möjliga för hennes eget att resonera med, om regeringsfrågan och viktiga sakfrågor.

Det var tydligt att Natointrädet och säkerhetspolitiken är en viktig faktor. Där pekade hon på hur Jimmie Åkesson inte varit villig att föredra USA:s president Joe Biden framför den ryske diktatorn Vladimir Putin. SD är inte att lita på säkerhetspolitiskt, var innebörden.

Den bedömningen är riktig. Men orsakerna är långt fler än det yttrande i en TV-intervju i februari, sex dagar före det stora ryska angreppet mot Ukraina, som statsministern nämnde. Det finns ett antal tidigare exempel på Åkessons ovilja att föredra demokratins försvarare framför antidemokratiska makthavare.

2018 ombads han i radio att välja mellan Putin och franske presidenten Macron. Då svarade han ”pass”. Bakom det låg att Åkesson inför ett franskt presidentval tog ställning för nyfascisten Marine Le Pen – både politiskt och finansiellt understödd av Putin.

Ännu ett prov på SD-ledarens opålitlighet i grundläggande demokratifrågor var då han i Visby 2018 fick frågan om Tysklands Angela Merkel eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Denne har gjort landet till en reell enpartistat, genom manipulerat valsystem, krossad pressfrihet, politisering av domstolar och en förvaltning packad med partigängare.  Men Åkesson föredrog Orbán, som han och hans parti gång på gång försvarat och berömt. 

SD:s slingerbultar om Ukraina ändrar inte på att deras taktiska omsvängning i Natofrågan kom först sedan Putins krig gjort det politiskt totalt omöjligt för SD-ledningen att hålla fast vid Natomotståndet. Ulf Kristersson och hans eftersägare försöker att inte låtsas om detta. Men sannolikt är SD:s egenskap av säkerhetsrisk, för åtminstone en del moderater, ett skäl till att de ska nyttjas som röstunderlag fast utan ministrar.

Hur som helst är såväl Natomedlemskapet som ordförandeskapet i EU och riskerna för en internationell ekonomisk kris starka skäl för att oavsett valutgång söka samförståndslösning över blockgränsen. Utrikes- och säkerhetspolitiken har nu sådan tyngd, och läget är så akut, att rent inrikespolitiska motsättningar borde dämpas med ett antal kompromisser.

Detta måste rimligen ett antal ansvarsfulla personer hos Moderaterna inse, trots att partiledaren själv ännu är kvar i tidigare tonläge och i talet om SD-allians.

Magdalena Andersson har i alla fall visat en önskan att inte låta blockgränsen vara i vägen.