Strävan att hålla extremister kort måste vara ärlig och principfast. Därför var Stefan Löfvens (S) intervjusvar till Dagens Nyheter om det gamla svenska kommunistpartiet djupt bekymmersamt.
DN: ”S lutade sig under många år mot VPK när det partiet hade nära relationer till kommunistiska regimer. Varför skulle inte borgerliga partier kunna hålla en liknande distans till ett samarbetsparti?”
Statsministern: ”Det handlar om vad man står för här i riksdagen, inte bara om vilka kontakter man har. Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
Vad är det där sista? Har statsministern aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin?
Den som vill tolka Stefan Löfven generöst kan säga att han gör en åtskillnad mellan VPK:s utländska kontakter och dess göranden i Sverige. Partiet agerade ju inte aktivt för att välta Sveriges demokratiska statsskick.
Visst, men det gör inte VPK till ett parti på demokratins sida. För man kan inte separera ett partis inrikespolitik från dess relationer internationellt. VPK var lierat med dem som ockuperade våra grannländer, tvingade på sitt system på andra och var ett hot mot Sveriges frihet.
Under en tid utgjorde detta parti den svenska grenen av sovjetkommunismen. Senare stod partiet organisatoriskt friare men idémässigt nära denna och andra totalitära kommunistregimer. Det var allt från försvarstal och hyllningstelegram till förtryckare, till mottagande av pengar från dem och medlemskap i ”vänskapsförbund” till stöd för diverse diktaturer. VPK upprätthöll band till det sovjetiska kommunistpartiet till och med när flera andra europeiska kommunister kapade sina.
Följden blev att partiet inte fick vara med i utrikesnämnden och utestängdes från hantering av försvars- och säkerhetsfrågor. VPK sågs som opålitligt.
Och det är det som är den stora skillnaden mellan då och nu, och är det givna svaret på Dagens Nyheters fråga ovan. Kommunisterna var inte en samarbetspartner till Socialdemokraterna. De var deras dörrmatta.
Socialdemokratiska regeringar kunde vid behov alltid räkna med kommuniströster. Men de förhandlade, med några få undantag, inte med SKP/VPK, eftersom det var otänkbart för det lilla partiet att släppa fram en borgerlig regering. Om kommunisterna hade gjort det, var de garanterade sorti ut ur riksdagen vid nästa val. De visste det, S visste det.
En högerregering kan däremot aldrig ta Sverigedemokraternas röster för givna, och kan därmed inte behandla dem på det sätt som S behandlade kommunisterna.
SD har inga föreställda lojalitetsband till något annat riksdagsparti. Eftersom Sverigedemokraterna lockar väljare enbart på invandring och nationalistisk kulturkamp, kan de i övrigt inta vilka ståndpunkter som helst, byta åsikt tvärt och sabotagerösta på vad som helst för att komma i förhandlingsposition.
Den gamla relationen till kommunisterna har delvis lämnat det politiska minnet, vilket öppnat för en omskrivning av historien från höger med budskapet "kunde ni, så kan väl vi". Och det blir inte bättre av att Stefan Löfven bjuder in till det med sitt överslätande av sådant som inte får och inte behöver slätas över.