När de kom till Per Bolund (MP) tog ekoredaktionens utfrågare inte längre en omväg runt klimatet. Men även där var de mest ute efter vad som kan hindra eller möjliggöra att MP åter finns med i en regering.
Detta var oklart när de började – och när de var färdiga. Men tydlig var Per Bolund i alla fall med att hans parti önskar sig en fyrpartikoalition i majoritet, med såväl S och C som V och MP. Utan MP ingen rödgrön regering, utan en av helt annat slag.
Med det avses rimligen en ministär Kristersson, stödd på eller med ministrar från SD. Det verkar vara samma spel som V ägnar sig åt. Får de inte ministrar hotar de att blockera Socialdemokraterna – och bollen går då till Moderaterna.
Med den attityden, på allvar eller för syns skull före valet, vad är MP – eller V – beredda att finna sig i för att möjliggöra den regering de säger sig vilja ha? Ekoredaktionen tenterade Per Bolund om gruvor, kärnkraft och Arlanda.
Svaren fylldes av många ord om vad MP helst ogillar. Men i slutändan blev intrycket att de kanske tål en hel del, bara det inte totalt sett blir ökade klimatskadliga utsläpp.
Det villkoret är inte så hårt som det avses låta. Med den tekniska utveckling som nu pågår i näringsliv och transporter är det osannolikt att Sveriges utsläpp på några års sikt kan utvecklas annat än nedåt, oavsett regering. Frågan är om det blir mindre eller mera nedåt.
Knepigare, för MP och än mer för V, är detta: Ser de andra partierna dem som möjliga att alls ha i regering – inte bara som partners i budgetfrågor – så länge de inte helhjärtat bytt linje om Nato. För MP är detta mer mångbottnat än för V, något Ekoredaktionen inte brydde sig om att ta upp.
Efter att ha varit långt åt den västfientliga vänsterkanten ändrade sig MP, liksom några internationella motsvarigheter. I regering medverkade MP 2014-18 i de nyckelbeslut om nära Natosamverkan och värdlandsavtal som lade grunden för det här årets Natobeslut. Det var motsvarande rörelse mittåt som då MP bytte från kategorisk EU-fientlighet till renodlat positiv hållning till EU-samarbete i en rad miljö- och andra frågor.
Men svängningen om Nato kostade på, riksdagsgruppen klövs i två delar. Den mindre delen slog följe med V (och i praktiken med likaledes Natofientliga SD).
När sedan själva anslutningsfrågan kom hade MP klivit av från regeringen. De ville eller orkade inte hålla fast vid tidigare beslut, utan gick emot Magdalena Andersson. (Samtidigt försökte SD, lika plötsligt som taktiskt, att framstå som anhängare av det de i årtionden bekämpat.)
En fråga Per Bolund inte fick var om MP som eventuellt regeringsparti skulle stå bakom det som krävs av Finland och Sverige i Natos nära försvarsamverkan. Detta kan nog MP – så som deras finländska och tyska broderpartier redan gjort med eftertryck – antas svara ja på, fast helst efter valet.
Mer brännande är frågan vad gäller både SD och V – två långvariga, intensiva Natomotståndare. Det är just SD och V som av Ulf Kristersson dras in i regeringsbildningen då han så kategoriskt vill hindra att regeringsproblemet på något sätt löses över den – åt höger flyttade – blockgränsen.