Parterna i industrin enades om ett löneavtal för upp till 29 månader, och satte märket för övriga avtalsområden. Nästan direkt följde ett par avtal i kommun- och landstingssektorn. Det viktigaste är för LO-förbundet Kommunal.
Pandemin har gjort uppgiften besvärlig. Där medlare behövs, kan de ändå väntas klara ut tvistefrågor och finna lösningar. Så även i handeln, där konfliktvarsel lades på onsdagen. Branscher och yrken påverkas på väldigt olika sätt. Men huvudlinjer för lönebildningen är nu angivna.
Detta är tänkvärt i en annan, tidvis alltför överhettad diskussion. Att ha långt mer av en avtalsbaserad ordning för att hantera omställning, trygghetsfrågor, vidareutbildning och anställningsskydd kan ge bättre resultat för många individer. Förutom bättre klimat mellan avtalsparterna kan det bidra till en välgörande avspänning och lägre konfliktnivå i politiken.
Lönebildningen var på 70- och 80-talen ett stort samhällsproblem. Inflationsluft i lönekuverten skadade löntagare och företagsklimat. Den ekonomiska politiken försvårades för den ena regeringen efter den andra.
Det verkar på sina håll vara ganska bortglömt. Alla är nu vana vid att ett märke sätts av industrin som arbetar i internationell konkurrens. Ändringar av lönerelationer och hantering av nya förhållanden inom enskilda avtalsområden sker utan försök att driva fram stor kapplöpning mellan hela sektorer i ekonomin.
Enkelt är det inte alltid. I löneavtal finns många delfrågor. Löneutveckling sker också vid sidan av avtalen – arbetsuppgifter och teknik förändras. För att ungefär träffa märket kan förhandlare byta olika frågor om arbetstider, ersättningar, och annat. Det kan vara frestande att söka sig en bit bortom märket – eller att inför medlemmar eller utomstående tala mindre om gjorda eftergifter och ge sken av att ha vunnit mer.
Men erfarenheten i stort av att Industriavtalet får ge riktmärket är att det bidragit till högre reallöner, god samhällsekonomisk utveckling och bättre möjligheter att lyckas med ekonomisk politik.
Något motsvarande finns nu inom räckhåll, efter tryck från politiken och långvariga ansträngningar hos en del avtalsparter. Riksdag och regering samt övriga arbetsgivar- och fackorganisationer har framför sig en uppgörelse mellan PTK och Svenskt Näringsliv, som kan användas för att lösa en rad knutar. Det är ett mycket bredare grepp än bara ändringar i Lagen om anställningsskydd.
Det behövs utrymme för att på en del avtalsområden ha egna avvägningar mellan olika slags trygghets- och flexibilitetsregler. Ett exempel kan vara den mycket omtalade ”hyvlingen” av arbetstid.
Även LO-förbud har olika intressen. Teknik och ojämnhet i efterfrågan ser så olika ut i olika slags företag. Ett gemensamt märke behöver, liksom i lönebildningen, kunna hanteras på delvis olika sätt på olika avtalsområden.
Lyhördhet och konstruktiv inställning gör då nytta. Det gör inte politiska armhävningar, viftande med misstroendevotum eller förenklade slagord.