Det är inte ovanligt att politiker och andra vantolkar statistik för att pussla ihop sina teser. Oppositionen – den nuvarande liksom den förra – plockar ut siffror som visar ”ett jobbmisslyckande”, trots att sysselsättningen har stigit under båda regeringsperioderna och utanförskapet minskat. Den typen av uppträdande har blivit en del av det politiska spelet.
Men det som högerdebattören Alice Teodorescu presterade i helgen, med sin krönika på Expressens ledarsida, var rätt häftigt även mätt med dessa mått.
”Fattiga barn blev följden av de öppna gränserna” är rubriken. De allra flesta vet förstås att gränserna till Sverige aldrig har varit öppna i modern tid. Invandringen har alltid varit reglerad och villkorad. ”Öppna gränser” har inte desto mindre blivit en sådan där fras som ständigt kastas fram från högerhåll.
Hur är det då med fattigdomen? Teodorescu drar fram en mätning från SCB häromveckan som visar att andelen svenskar med låg ekonomisk standard har ökat kraftigt under 2000-talet. Hennes slutsats är att detta är fattigdom som har orsakats av invandring, som därför måste hållas nere.
Teodorescu förklarar inte varför de som invandrat och har låg ekonomisk standard skulle ha det bättre, ekonomiskt eller på andra sätt, om de inte kommit till Sverige.
Men är det ens så att vi har fler fattiga nu jämfört med, säg, 1999? Om man ser det i termer av privatekonomi är svaret nej – de är betydligt färre. Att de ändå ser ut att vara fler beror på att ”låg ekonomisk standard” är ett relativt mått.
Om man har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten anses man ha låg ekonomisk standard. Och eftersom inkomsterna har stigit kraftigt och fått större spridning, inte minst på grund av ökade kapitalinkomster, har fler människor hamnat i den kategorin.
SCB förklarar det i en detaljerad genomgång 2018. En familj med två vuxna och två barn behövde 2016 ha en disponibel inkomst på 356 000 kronor per år, för att inte anses ha låg ekonomisk standard, jämfört med 223 000 kronor 1999. Allt räknat i 2016 års priser.
Om man skulle sätta 1999 års gräns även 2016 skulle andelen personer med låg ekonomisk standard sjunka från 8 till 3 procent, i stället för att stiga till 14 procent (15 procent 2019), skriver SCB. Och omvänt: Om man hade satt 2016 års gräns 1999 hade andelen "fattiga" svenskar varit 66 procent.
Om man ska tala om fattigdom bör man använda vedertagna definitioner. Det finns olika sådana, exempelvis EU-måttet allvarlig materiell fattigdom. Hushållsutgifter och egendom delas in i nio poster: oförutsedda utgifter, betalning av skulder, en veckas semester, en måltid med kött/fisk/kyckling varannan dag, uppvärmning av bostaden, tvättmaskin, färg-tv, telefon, bil.
Saknar man möjlighet att betala för fyra av dessa nio så anses man leva i allvarlig materiell fattigdom. I Sverige befinner 1,5 procent av befolkningen (2018) i den situationen. Det är 160 000 personer, vilket givetvis är många. Men det är inga 1,5 miljoner som Teodorescu, underförstått, talar om. Sverige har, tillsammans med Luxemburg, den lägsta andelen fattiga av alla EU-länder.
Expressens läsare får inte veta något av ovanstående. Teodorescu ger inte den större bilden och gör inga internationella jämförelser. Ja, hon förklarar inte ens vad låg materiell standard hos SCB egentligen är. Det är antingen okunnigt, ohederligt eller en blandning av detta.