På 30 år har Ryssland inte tagit sig ut ur Sovjet

Signerat 30 december 2021 19:04
Detta är en ledarkrönika. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Sovjetunionens formella upplösning har ett datum och ett klockslag: 25 december 1991, 19.35 Moskvatid. Det var då som den röda sovjetiska fanan halades från flaggstången ovanför Kreml. Tio minuter senare hissades den ryska trikoloren.

Det hela skedde närmast rutinmässigt, direkt efter ett kort tv-tal av Sovjets dåvarande president Michail Gorbatjov. Jag råkade följa det på plats, när min mamma och jag besökte släkten över nyårshelgen, och minns ingen dramatik eller ens särskilt starka reaktioner hos omgivningen. De allra flesta konstaterade mest något som hade varit uppenbart länge: Sovjetunionen hade blivit ett tomt skal, färdigt att plockas bort.

 

Ett kritiskt datum var 8 december 1991, då ledarna för Ryssland, Ukraina och Belarus skrev under ett avtal om bildande av ett nytt samvälde av oberoende stater. En annan vändpunkt var det reaktionära kuppförsöket i augusti 1991. Sovjetsystemet visade att det var politiskt och moraliskt bankrutt, och fick även åtskilliga apparatkommunister att överge projektet.

Men statskollapsen pågick i flera år. Missnöjet med allt från varubrist till etniskt förtryck höll på att koka över och regimen lyfte på locket 1985, vilket bara ökade farten mot det oundvikliga.

 

Det sägs ibland att Sovjetunionen upplöstes oblodigt. Det är inte riktigt sant. Vi såg inget storkrig i den stund staten upphörde att existera, men väl en rad mindre väpnade konflikter före och efter 1991 som sammantaget krävt hundratusentals liv, gjort miljoner människor till flyktingar och i flera fall pågår än.

De 15 självständiga stater som tog vid efter Sovjet har utvecklats i olika riktningar. Litauen, Lettland och Estland är nu demokratier, medlemmar i EU och Nato. En grupp länder – Ukraina, Moldavien, Georgien och Armenien – befinner sig i ett mellanläge med å ena sidan fria val, yttrande- och pressfrihet, å andra sidan vissa kvardröjande auktoritära inslag i styret samt korruption som många gånger sätter rättsstaten ur spel.

De övriga nationerna – Ryssland, Belarus, Kazakstan, Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan – är diktaturer, där den sistnämnda har utvecklats till en personkultstat av nordkoreansk typ.

 

Ryssland hade en kort frihetsperiod på 1990-talet men har under Vladimir Putins två årtionden blivit allt mer auktoritärt och farligt för omvärlden. Denna vecka togs ännu ett steg. I två domstolsutslag beslutades om stängning av Memorial, Rysslands äldsta och mest ansedda människorättsorganisation. 

Det handlar formellt om två organisationer. Den ena är samfundet Memorial som ägnar sig åt att bevara minnet av och informera om sovjetstatens förbrytelser. Den andra är människorättscentret som bevakar dagens brott mot mänskliga rättigheter.

 

I båda fallen är ett centralt skäl till stängningen att Memorial ska ha missat att förse sina hemsidor med informationen att man är ”utländsk agent”, något som en organisation måste göra efter att ha fått den klassningen av staten. Men bland anklagelserna finns även påståendet att Memorial ”formar en förljugen bild av Sovjetunionen som en terrorstat”.

Sådant går inte för sig i dagens Ryssland vars styrande söker legitimitet genom att framställa sig själva som arvtagare till sovjetledare. Det kräver åtminstone delvis rehabilitering av bolsjevismen och stalinismen, där Memorials arbete är ett allvarligt störningsmoment.

Det finns en särskild symbolik i att domstolsutslagen kom i dessa dagar. Under sin 30-åriga existens har det moderna Ryssland inte lämnat, utan enbart rört sig i en cirkel i relation till de mörkaste delarna av sin sovjetiska historia.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa