Protesterna i Belarus skapar nya vitsar. Här är en:
En man går på gatan – nykter, städad, utan att störa någon. En polisbuss kör upp intill. Kravallpoliser hoppar ut och släpar mannen till bussen samtidigt som de slår honom.
– Sluta, jag röstade på Lukasjenko, ropar mannen.
– Ljug inte, svarar en av poliserna, ingen röstade på honom.
Vitsen fångar den belarusiska statens natur och repressionens absurditet. Våldet är ofta noga uttänkt. Den senaste veckans berättelser från polishäkten – den ena historien mer makaber än den andra – vittnar om tortyr vars syfte är att bryta ner och skrämma. Men avskräckningstanken gör också att den repressiva apparaten ofta lever sitt eget liv och slår blint.
Och få i Belarus tror numera att president Aleksandr Lukasjenko styr landet med folkligt stöd.
Nu har proppen gått ur protesterna. Söndagens stora demonstration i Minsk vars deltagarantal har uppskattats till mellan 130 000 och 220 000 är siffror som är att likna vid – utan några jämförelser i övrigt – dem i Kiev 2004 och 2013-2014. Det har även utbrutit politiska strejker vid ledande statliga tillverkningsföretag, gruvor och till och med på statstelevisionen – en av regimens viktigaste pelare.
Motståndet har gått in i en fas där det återskapar sig självt och är helt oberoende av formella ledare. Massrörelse övervinner rädslor och de tydliga kraven – bort med Lukasjenko, stopp på våldet, fria val, frisläppta fångar – är lätta för många att sluta upp bakom.
Ett orosmoment är vad Ryssland väljer att göra och paralleller dras till Ukraina. Det är viktigt att vara observant men det ukrainska exemplet kan leda tanken fel. Skillnaderna är betydande.
Medan den våldsamma Majdan-revolten i Ukraina delvis hade karaktären av en nationell befrielsekamp mot ryska anspråk, finns inget sådant i Belarus. Protesten håller sig i allt väsentligt till icke-våld och någon kritik mot Moskva förekommer inte. Den belarusiska oppositionen har inte krävt ändringar i relationen med Ryssland som bland annat har militärbaser i landet.
I utgångsläget finns det heller inget som rysk militär kan tillföra som Lukasjenko inte klarar av att göra med egna resurser gentemot de fredligt protesterande. Om presidentens generaler däremot vänder honom ryggen blir tröskeln för en rysk intervention genast väldigt hög. Det skulle kräva att Ryssland håller en president, som förlorat allt stöd i befolkningen, kvar vid makten med våld. Så har Moskva inte agerat någonstans i sitt närområde.
I stället för Ukraina kan man studera den fredliga revolutionen i Armenien 2018, där Ryssland fick gilla läget och bygga relationer med de nya makthavarna i stället för att hjälpa de gamla att klamra sig fast.