När alla rusar åt samma håll, behövs det någon som drar i nödbromsen. Inte för att riktningen nödvändigtvis är fel, utan för att risken för att man blir fartblind och glömmer att snegla åt sidorna är stor, om ingen säger "stopp och belägg, har ni tänkt på det här?"
Det var vad Advokatsamfundets nya generalsekreterare Mia Edwall Insulander gjorde i Ekots lördagsintervju i helgen.
Medan regeringen har fastnat i mantrat om hårdare tag och oppositionen slentrianmässigt kontrar med "för lite och för sent", använder hon ord som sammanhang, vågskål, bedömning, avvägning och mänskliga rättigheter. Exempelvis genom att slå fast att alla lagförslag behöver analyseras utifrån tre faktorer: Finns det ett behov, är lagen effektiv och är den proportionerlig?
Det kan låta som självklarheter och givetvis är det en bedömningsfråga vad som är proportionerligt. Men när varje straffskärpning möts av applåder och den så kallade straffrabatten som funnits för unga brottslingar sedan vi hade tortyr på straffskalan i det närmaste beskrivs som höjden av pjosk – då är risken stor för att inga straff klassas som tillräckliga.
Som Mia Edwall Insulander säger: Om vi hela tiden utökar straffen eller tummar på de rättigheter som finns i en rättsstat, så förskjuts vårt samhälle och rättssäkerheten i vårt samhälle, och den aspekten behöver hela tiden vara med.
Hon är inte ensam om att höja varningsflaggan. Inför det senaste riksdagsvalet gick två doktorer i straffrätt respektive rättsvetenskap ut och varnade för den inslagna vägen, "där den enda lösningen är att införa hårdare straff" (SvD, 12/5-2018).
Framför allt eftersom det enligt dem inte finns några övertygande forskningsresultat som visar att strängare straff leder till färre brott, vilket gör att den som hoppas att justeringar uppåt i straffskalan ska ge märkbara effekter på brottsligheten sannolikt kommer att bli snuvad på konfekten.
Tvärtom är risken för återfall till och med större för personer som suttit i fängelse än för dem som dömts till andra påföljder, vilket inte betyder att fängelse alltid är fel. Däremot är det ur brottsbekämpningssynpunkt mer effektivt att rikta resurserna från långa straff mot att fler kriminella ska upptäckas, utredas och dömas, eftersom en hög uppklarningsprocent håller brottsligheten nere (TT, 21/11-2017).
Därför står en viss skepsis till dagens enkelriktade väg mot längre straff inte i motsats till hårdare tag i bemärkelsen att fler ska åka dit. Som Mia Edwall Insulander säger i intervjun är det viktigt med effektiv brottsbekämpning, och varje ny idé måste ses som en del av en helhet, där nyttan för brottsbekämpningen ställs mot fri- och rättigheter.