Kriget i östra Ukraina har pågått i mer än sju år. Alla som har ögonen öppna vet vilka de stridande parterna är. Ändå fungerar desinformationen.

När rysk militär åter mobiliserar vid rysk-ukrainska gränsen ställs frågan igen om Ryssland kommer att invadera Ukraina. Men Ryssland har redan invaderat och fortsätter att ockupera delar av Ukraina.

Den tydligaste ockupationen är den av Krim, där Ryssland på våren 2014 tog militär kontroll över halvön, genomförde en falsk folkomröstning och sedan dess hävdar att Krim är ryskt.

Därefter skickade den ryska ledningen irreguljära förband till Donetsk och Luhansk län i östra Ukraina för att sätta igång strider och rycka loss en bit av landet. När den ukrainska armén gjorde framgångsrikt motstånd och var på väg att vinna kriget, gick Ryssland in mer eller mindre öppet sommaren 2014. Först med artilleribeskjutning från eget territorium, för att ta kontroll över gränsen, och sedan med pansar- och motoriserade förband som rullade in över gränsen och tvingade Ukraina till vapenvila.

Allt detta finns dokumenterat i form av vittnesmål – även från ryssar som var med – tillfångatagna och dödade ryska soldater, avlyssnade och offentliggjorda telefonsamtal, satellitbilder, den nederländska rättsprocessen om det nedskjutna passagerarplanet MH17 och mycket mer.

Det som pågår i östra Ukraina är inte ett inbördeskrig. Det är ett krig mellan Ryssland och Ukraina, hur mycket det ryska ledarskapet än förnekar det.

I förra veckan gavs ytterligare en pusselbit, obetänksamt lagd av en rysk domstol i Rostov – den stad i södra Ryssland som är främsta basen för ryska operationer i Ukraina. 

Som så ofta bottnar saken i korruption. En chef på ett leverantörsföretag till den ryska försvarsmakten dömdes för att ha mutat en chef på en militär tillsynsmyndighet. Företagets sända livsmedel till ryska militära enheter baserade i östra Ukraina.

Tillsynen gällde livsmedelskontroll, som mutan skulle göra smidigare. Saken innehåller många nyanser, som huruvida mutan pressades fram eller gavs på eget initiativ. Det intressanta för omvärlden är att domstolen skrev i klartext att maten skulle till rysk militär i ”DNR” och ”LNR”, det vill säga ”folkrepublikerna”. I domen finns även en beskrivning av proceduren där hur lasten skulle köras till gränsen, nummerplåtarna plockas av och köras vidare under ”lokal eskort”.

Det var 1 300 ton livsmedel varannan vecka. Enligt en beräkning från Radio Libertys ryska redaktion räcker det till  26 000 soldater. Det är förstås inte säkert att allt som bokförs verkligen hamnar där det sägs – rysk korruption har många delar. Å andra sidan behöver inte denna entreprenör vara den enda Ryssland använder i östra Ukraina.

Detta är sannolikt första gången en uppgift av det här slaget dyker upp öppet i ett officiellt dokument. Domen försvann snabbt från domstolens sajt men hann sparas av journalister.

Varför uppmärksamma något som är allmänt känt? Det behövs uppenbarligen. Alldeles för många fortsätter att spela med i den ryska charaden, från statsledningar till medier världen över. Ryssland behandlas i förhandlingar inte som en krigförande part.  Redaktioner talar om ”ryskstödda separatister”. De ryska styrkornas närvaro i Ukraina presenteras ofta som ett påstående, inte som ett faktum.

Det är sedan länge hög tid för förändring av detta.