Polisen har ingen nationell prioritering av resurser till utsatta områden. Ja, ni läste rätt. Trots att polisen på riksnivå har pekat ut dessa områden, och pratar ofta om dem i den offentliga debatten, så är det så här det ser ut.
Det konstaterar Riksrevisionen i en granskningsrapport presenterad på tisdagen. Det handlar framför allt om områdespoliser, de som ska arbeta brottsförebyggande och kontakt- och trygghetsskapande. Slutsatsen är att verksamheten sannolikt inte fungerar.
Det är för få områdespoliser rent allmänt och i utsatta områden specifikt. Exempelvis finns det formellt fem sådana poliser i Eskilstuna, medan myndigheten lokalt bedömer att de skulle behöva vara tio-tolv.
Ändå måste reservationen ”sannolikt” läggas in eftersom det saknas en övergripande bild av detta. Det går inte att säga hur många områdespoliser som finns i Sverige och i vilken utsträckning de jobbar i utsatta områden.
2014 beslutade rikspolischefen att utsatta områden skulle ha en områdespolis per 5 000 invånare. Hur han kom fram till den polistätheten är det ingen som vet. Inte heller har polismyndigheten centralt brytt sig om hur detta ska kunna styras, mätas och utvärderas.
Resurstilldelningen är en nyckelfråga. Den enda nationella prioriteringen som gjorts är styrning av polisaspiranter till utsatta områden, och gällde bara fram till och med 2019.
Medel till områdespoliser slussas på vanligt sätt uppifrån och ner i tre led, precis som till allt annat i basverksamheten: Treårig budgetram till de sju polisregionerna som skickar pengarna neråt till de 27 polisområdena, som i sin tur fördelar dem mellan de 95 lokalpolisområdena – Sörmland är indelat i tre sådana.
Någon gemensam princip för hur polisresurserna i utsatta områden ska öka finns inte, polisregionerna gör på lite olika sätt. Därmed finns inte heller någon gemensam uppföljning. En sådan försvåras av att det som kallas utsatta områden är inte en organisatorisk nivå hos polisen.
Lokalpolisområden som har utsatta områden, exempelvis Eskilstuna, har fått resursförstärkning på senare år. Men det är svårt att enbart utifrån det dra några slutsatser. Områdespoliser arbetar oftast inte bara i utsatta områden utan över en större yta i lokalpolisområdet. De kan också vara långtidskommenderade att tjänstgöra i en annan del i polisorganisationen än i det lokalpolisområde där de är grundplacerade.
Det går säkert att invända mot delar av Riksrevisionens granskning, men knappast mot den övergripande slutsatsen att polismyndigheten centralt har för dålig koll på vad den gör i utsatta områden. Så får det inte se ut. Politiker måste kräva polischeferna på besked och journalister ställa bättre frågor. Nyhetsrapporteringen på riksnivå har för mycket polischefsestrad om klaner och häftiga polisoperationer, och för lite kritisk genomlysning av det grådaskiga polisarbete som betyder mest.