När Jimmie Åkesson (SD) under en halvtimme får svara på frågor från en påläst journalist, blir det annat än de vanliga korta ljudsnuttarna där han kommer undan med inövade fraser. Här tvingas Åkesson dröja sig kvar vid ämnena, utveckla svaren och förklara sig.
Ekots senaste lördagsintervju var därför upplysande. Lyssnarna fick bland annat veta att Sverigedemokraterna vill kraftigt dra ner det statliga anslaget till arbetsmarknadspolitiken. Vem ska betala? Den frågan blev hängande i luften men det finns ett svar: kommunerna. Det är de som får ta hand om de arbetslösa om staten drar sig tillbaka. Denna kommunpresent kommer utöver det hål på 5-10 miljarder kronor som SD skapar i kommunsektorn i sitt budgetförslag, där man minskar statsbidragen till bland annat flyktingmottagande.
Partiets nazistiska rötter var en annan besvärlig fråga för Åkesson, där han slingrade sig ordentligt. En sak kommer han dock aldrig att lyckas med: att dra en skarp gräns mellan den öppna nazismen och den tid då han själv gick med i partiet. Åkesson klev in i en kloak, vilken han var fullt på det klara med.
Men mest intressant i intervjun var resonemanget om oppositionens nya oheliga allianser. En stående, och orättvis, beskrivning av januarikoalitionen från dess motståndare är att den satt maktfrågorna före sakfrågorna. Problemet är att oppositionspartierna är på väg att göra samma förhållningssätt till en konst.
Varför är Sverigedemokraterna redo att gå emot regeringen, om den föreslår en uppluckring av turordningsreglerna, när SD föreslår samma sak? För att det är viktigare att fälla regeringen, svarade Åkesson.
Om regeringen då sitter kvar, innebär det ju bara att SD har hjälpt Vänsterpartiet att få igenom sin politik? Här blev Åkesson svaret skyldig.
Men det är detta som blir resultatet av den övertaktiska oppositionslinjen. Och här bör frågorna inte främst ställas till sabotörerna i SD, vars åsikter i alla frågor utanför kulturkriget är välkänt tänjbara, utan mer till M och KD.
De två partiernas beredskap att fälla regeringen när som helst och på vilken fråga som helst ger Vänsterpartiet, som då sitter på nyckelmandaten i riksdagen, en maktposition som partiet annars inte hade haft. Det är på Vänsterpartiets initiativ och på Vänsterpartiets frågor som oppositionen samlar sig. Det är Jonas Sjöstedt (V) som säger åt Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) att hoppa, med följden att de två tar ordentlig sats.
M och KD bidrar därmed till att ge politiken en starkare vänsterlutning. Det bör väljarna påminnas om när de två partiledarna dyker upp i kommande lördagsintervjuer.