Det är hittills inte mycket vinter här i Mälardalen. Liksom förra året. Men snön kan komma plötsligt och det krävs inga stora temperaturförändringar för att halkan ska bli ett problem.
Det betyder röjning av vägar och gång- och cykelbanor. Därpå följer vanlig diskussion om snövallar, fortsatt hala vägar, svårigheter för folk med rullatorer, rullstolar och permobiler. Vi får halkolyckor och kritik mot för lite, för mycket eller fel typ av halksand som leder till cykelpunkteringar och skadade djurtassar.
Eller kanske inte fullt så mycket sådana diskussioner, om gatukontoren gör på det bästa sättet. Numera vet de flesta vilket detta sätt är. Det är så kallad sopsaltning där en maskin sprider ut en salt- och vattenlösning över asfalten, som smälter isen och snön, samtidigt som en borste sopar rent. Barmark, inga snövallar, ingen halksand.
Som tidningen berättade häromdagen har flera sörmländska kommuner testat metoden varefter vissa – Strängnäs, Nyköping – fortsatt medan andra – Eskilstuna, Katrineholm – har slutat. De senare menar att det är dyrt och pekar på prislappen för att köpa utrustning och använda fler arbetstimmar vid vissa väderförhållanden.
Så är det förstås. Men mycket handlar om inledande investeringar och det finns erfarenheter, exempelvis från Karlstads kommun, som säger att traditionell halkbekämpning och sopsaltning kostar i stort sett lika mycket.
Till det kan läggas effektivitet, som ju är det som ska vägleda all offentlig verksamhet. Och här är det ingen som invänder mot att sopsaltning ger bättre resultat i termer av större framkomlighet och färre personer som ramlar och slår sig illa. Ordföranden i service- och tekniknämnden i Katrineholm, Anneli Hedberg (S), medger också att det skulle bli en samhällsekonomisk vinst med färre halkolyckor.
Även om kunskapen och den tekniska utvecklingen går framåt också här, kan sopsaltning kanske inte användas alltid, framför allt inte vid väldigt låga temperaturer. Men det hindrar inte att man tar till metoden när det är möjligt, vilket är de allra flesta kalla, snöiga och isiga vinterdagar i Mälardalen.
Kommunerna kan ordna en framkomlighet på vintern som är nästintill lika bra som under andra årstider. Det ligger i linje med att fler människor ska förflytta sig till fots och på cykel.
Så vad finns det egentligen att tveka om?