Med den befolkning Sörmlands län har är behovet av sjukvård förhållandevis större än i någon annan av Sveriges regioner. Men det är också slående att detta inte syns mer än det gör då vårdens kvalitet och resultat bedöms med en mängd olika mått.
En viktig förklaring är att kostnadsutjämningen mellan regionerna har så pass god effekt i att kompensera för skillnader i ålder och socioekonomiska förhållanden i landets olika delar. Årets omgång av ”Öppna jämförelser” för sjukvårdsområdet kom från Socialstyrelsen för en vecka sedan, med en stor mängd uppgifter.
Som vanligt innehåller årets upplaga en del varningssignaler, till Sörmland liksom till andra regioner. En sådan är ett mått för en del av cancersjukvården, den andel som behövt vänta mer än fyra veckor från diagnosen för tjocktarmscancer och till att behandlingen inleds.
Från nära genomsnittet för alla länen 2017 har Sörmland fått ett av de sämre resultaten 2018.
Annat ser mycket bättre ut. Dit hör diabetesvården. Likaså att undvika att patienter den allra sista tiden i livet flera gånger skickas fram och åter mellan äldrevård och sjukhus.
Sörmland har också goda resultat i att begränsa onödig utskrivning av antibiotika i primärvården samt olämplig medicinering av äldre. Läget med överbeläggningar på sjukhuskliniker har gått från att vara sämre än riksgenomsnittet till att bli bättre.
När det diskuteras hur regionen sköter sjukvården är det nog vanligt att det förbises hur arbetsbördan ser ut. Uppgiften är tyngre här, mätt med något som kallas CNI (”Care Need Index”). Detta fångar upp sju olika slags skillnader i ålders- och befolkningssammansättning. Sörmland får värdet 1,15, det högsta av alla. Därefter följer Västmanland och Gävleborg.
Halland och de båda nordligaste länen, Norrbotten och Västerbotten, finns i andra ändan på skalan, med ett mindre förväntat sjukvårdsbehov i förhållande till antalet invånare.
Sörmland ligger drygt 30 procent högre än Halland när vårdbördan mäts på detta sätt, och cirka 7 procent högre än Storstockholm, som tvärtemot vad man kan tro inte har en lättvårdad befolkning. Där finns å andra sidan höga inkomster som räcker även för att bidra till den mellanregionala utjämningen.
Sörmlands position beror till stor del på att länet ligger allra högst i fråga om två mått som avspeglar de klasskillnader som slår igenom i hälsa och vårdbehov. Det ena är hög andel invånare med kort utbildning, det andra är ensamstående föräldrar med hemmavarande barn.
Tänkvärt är att så många av måtten på sjukvårdens resultat, som de blir tack vare kostnadsutjämningen mellan regionerna, gäller särskilt svaga och sjukliga patienter. Till skillnad från delar av den rikspolitiska sjukvårdsdebatten. I den fylls synfältet för ofta med sådant som särskilt gäller Stockholms län.