Varför lämnade flera unga män och kvinnor Sverige för IS? Det är en fråga som många fortfarande ställer sig.

I ett SVT-reportage som sändes under tisdagen fick tittarna ta del av videomaterial och bilder från föräldrar till de unga svenskar som reste till mördarkalifatet i Syrien och Irak. Föräldrarna har valt att vara anonyma. De flesta som SVT varit i kontakt med skäms för sina barns agerande. Enstaka uttrycker stöd för barnens beslut.

De flesta av dessa unga kvinnor och män är döda eller sitter inspärrade i fängelser eller läger i det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien. En del har också återvänt till Sverige.

Många av föräldrarna försökte stoppa sina söner och döttrar från att resa till IS, i de fall de vetat om planerna. Men att övertyga deras vuxna barn att ställa in och stanna kvar i Sverige fungerade inte. Föräldrarna vände sig till svenska myndigheter, däribland polisen. Men också där stötte de på patrull. Polisen såg inget sätt att hindra de unga svenskarna från att resa till krigshärden. De var myndiga och fick åka vart de än ville.

Straffskärpningar och nya lagar för att få stopp på sådana resor, och annan terrorverksamhet, har diskuterats och en del har införts i Sverige. Hur träffsäkra dessa lagar är kräver dock noggrann utredning. Vissa saker kan säkert ge önskvärd effekt, andra riskerar att missa målet.

Vi behöver fundera noga på hur man förhindrar att fler människor rekryteras till dessa våldsbejakande rörelser. För även om IS besegrades i Syrien finns det syskonorganisationer och ideologiska kusiner i flera delar av världen. De islamistiska extremistmiljöerna som lockade till IS finns fortfarande kvar i Sverige. Det konstaterade Säkerhetspolisen i sin senaste årsrapport.

Och då räcker det inte med straff och repression. Skola och socialstjänst måste ha kunskap om verktyg för att identifiera radikalisering bland unga. Det gäller inte enbart våldsbejakande islamism utan också andra ytterkantsrörelser. Föräldrar och ledare inom idrott och annan ungdomsverksamhet kan också behöva lära sig känna igen symboler och extremt språkbruk. Annars kan det dröja med upptäckt och bli svårare att hindra ytterligare radikalisering.

Det finns inget vattentätt skydd mot våldsbejakande extremism. Men samhällets olika delar ska göra vad de kan för att förhindra att människor halkar in i dessa samhällsfientliga miljöer.