Sjukvård är inget som går att styra bra med kommandokedjor, från central nivå och nedåt.
Pandemin som kom 2020 har satt ljus på en del som hade förbisetts eller eftersatts. Det fanns ingen förberedd smittspårningsorganisation. Lagren av en del skyddsutrustning var för små.
Men stora delar av coronakommissionens båda senaste luntor ger en annan, väl så intressant, helhetsbild. Sjukvården klarade en mycket snabb omställning. Personal, utrustning och lokaler växlades snabbt över till infektions- och intensivvård. Det var ytterst arbetsamt. I början var kunskapen om den nya sjukdomen, och om behandlingsmetoderna, i bästa fall osäker.
Men omställningen klarades, med samverkan snarare än statlig ordergivning. Det gjordes i hög grad decentraliserat, med erfarenhetsutbyte inom berörda professioner och mellan regionernas sjukvårdsledningar.
Denna bild växer fram ur några av de mer detaljerade kapitlen. När kommissionen sedan formulerar sammanfattningar och antyder förändringars riktning, går det inte bra ihop.
Både sjukvården i allmänhet och smittskyddsverksamheten ges stämpeln ”fragmenterad”. Vad gäller smittskydd och dess befogenheter finns en del att göra. Kommissionen pekar på att influensor, sexuellt överförda sjukdomar och tuberkulos präglat smittskyddsverksamheten regionalt och inverkat på lagstiftningen. I en mer dramatisk pandemi är det inte nog.
Men en övertalningsglosa som ”fragmenterad” är en beskrivning av sjukvården i stort som det bör ses upp med. Vården är decentraliserad, inte toppstyrd, med arbetsfördelning mellan kommunal äldreomsorg, primärvård som är patientnära samt sjukhus och annan specialistvård.
Sjukvård är också en vetenskapligt grundad verksamhet. Behandlingar och vårdmetoder utvecklas i växelspel mellan praktik och forskning. Det är genom att kunskap delas och att man lär av varandras erfarenheter som framsteg sprids. Även Socialstyrelsen verkar mycket genom att sammanfatta och sprida kunskap och råd, inte genom att utöva kommandomakt nedåt i hierarkier.
Kommissionen gör detta till problem, medan deras egen skildring av hur pandemin hanterades pekar på hur snabb omställning lyckades utan toppstyrning. Det riktas ett illa underbyggt angrepp på att viktig samverkan sker inom SKR (Sveriges Kommuner och Regioner), som beskrivs bara som intresse- och arbetsgivarorganisation.
SKR är i själva verket ett betydelsefullt forum för kunskapsutbyte och samverkan mellan både förtroendevalda och tjänstemän på regional och kommunal nivå. Detta skaver mot ett centraliseringens ämbetsmannaideal, där statliga myndigheter och regeringskansliet styr mer direkt och mer enhetligt, medan både lokalt väljarinflytande och vetenskaplig dialog inom professioner värderas lägre.
Coronakommissionen borde som mycket annat tas emot med ett mått av kritisk läsning. I stället har rapporteringen om den till stor del utgått från slapp återgivning av ett fåtal tillmälen som dess texter kryddats med: ”senfärdighet”, "haveri”, ”fragmentering”.