Formuleringen träffar mitt i prick. Den kommer från Västerbotten. Den gäller det som hänt med KD:
– Den nya hårdheten och gapigheten.
En träffsäker sammanfattning av vad partiledaren Ebba Busch (KD) står för. Den som säger det, i Dagens Nyheter, är Knut Isaksson, tidigare fullmäktig (KD) och oppositionsråd i Dorotea. Han har gått ur. KD-ledningens samarbete med SD blev droppen.
Så här är citatet i DN av Knut Isaksson: ”KD håller på att byta ut sin väljarbas. Vi är många frikyrkliga som inte trivs med den nya hårdheten och gapigheten.”
Det handlar alltså inte enbart om flyktingpolitiken. Men KD:s ledning har vänt ryggen åt det som varit en av kärntrupperna i ideellt flyktingmottagande och ideellt engagemang för förtryckta och fördrivna. Hos gräsrötter i kristna samfund, frikyrkliga och andra, har en stor del av detta engagemang vuxit fram och blivit kvar.
DN intervjuade i söndags pastorer som i årtionden även varit aktiva och framträdande företrädare för KD, men som drivits ur partiet. En är Bengt Sjöberg i Korskyrkan i Filipstad, som gick ur 2018. En annan, Daniel Berner, har gått över till Centerpartiet, som nu gjort honom till kommunalråd i Vetlanda.
Vägen från KD till C gick, kan det tilläggas, även pastorn Miriam Holm i Eskilstuna. Det som pågår är mer än en partisplittring. Det är en djupnande konflikt i flera slags kyrkor. Den finns inte bara i USA. Men sprickorna i USA har, fast i större format, likheter med det som sker i KD och på andra håll i Sverige.
En katolsk högerflygel men framför allt en del av de evangelikala rörelserna – inom pingstväckelse, baptism och motsvarigheter till Livets Ord i Sverige – har slutit upp bakom Donald Trump och högervridningen av republikanerna. De har inte stötts bort utan i stället förstärkt den hårdföra högerpropagandan i TV-kanaler och nätmedier. ”Den nya hårdheten och gapigheten” är tongivande även där.
Detta handlar inte bara om KD. Inte bara Ebba Busch tar stora kliv bort från vad hennes parti under årtionden sett som kärnvärden, och driver dessutom på eller slår följe med den nya hårdheten och gapigheten. Detsamma gäller Ulf Kristersson och Nyamko Sabuni och de kretsar av likasinnade de samlat runt sig.
Ska dessa partier stå för vad de tidigare hållit högt måste de byta kurs och byta ledning. Eller ska konservatism ersättas med radikalism från höger? Eller ska antiliberalism och trångsinne få styra politiken i stället för liberalism och frisinne?
Det handlar inte heller bara om partier. Auktoritära rörelser brukar veta vad de vill med det religiösa – och med kyrkor och andra samfund. De ska underordna sig. Inordna sig. Anpassa sig. Understödja eller tiga om den kollektivism och den sortering eller utstötning av människor de styrande har som ledstjärna. Ungern är ett exempel. Putins Ryssland ett annat. Uppräkningen kan göras lång.
Sådant har ett pris, för ett samfund och för individen. Evangeliet får då inte längre ge inspiration att tala sanning gentemot makten. I stället kan evangeliet urvattnas och förvanskas. Så blir det fritt fram för hårdheten och gapigheten.