När pandemin slog till förra våren blev det bråttom. Många verksamheter var inte riktigt redo för ett sådant sjukdomsutbrott. Och när hela världen skrek efter samma skyddsutrustning skickades anställda inom bland annat äldreomsorgen ut på jakt efter dessa produkter.
Den typen av flexibilitet är nödvändig när krisen väl är här. För visst ska det finnas beredskapsplaner på plats när nästa kris kommer. Oavsett om det handlar om lokala virusutbrott, stopp i försörjningskedjan eller stora olyckor som kräver mycket personal och material. Men att planera för varje möjlig kris går inte.
Kommuner och regioner behövde också vända sig till nya och okända leverantörer av skyddsutrustning. Många av dessa upphandlingar fungerade väl, andra fungerade sämre.
Inte alla företag hade kapacitet eller kompetens att leverera vad som lovats. Resultatet blev att en del regioner och kommuner köpte in produkter som inte höll måttet. Region Sörmland och Eskilstuna kommun var två som pekades ut förra sommaren.
Flera regioner har reklamerat den felaktiga skyddsutrustningen. För Sörmlands del handlar det om 20 000 munskydd som släppte igenom mer partiklar är tillåtet och som saknade rätt certifiering, samt 500 förpackningar handsprit som kunde ge sveda på huden. Regionen ska få tillbaka 600 000 kronor. Det rapporterade SVT tidigare i veckan.
Gott så. När företag inte levererar det som avtalats ska det ställas krav på ersättning. Finns det misstankar om försök till bedrägeri ska dessa företag anmälas. Och även om det inte finns några vattentäta sätt att hindra lurendrejare, finns det skäl för regioner och kommuner att fundera hur kontrollfunktionerna vid upphandling fungerar när det är bråttom.
Samtidigt hade en del av den stressen kunnat undvikas om det funnits mer lager av skyddsutrustning. Det hade inneburit marginaler som gett tid till mer noggrann kontroll.
Och även om kommuner och vårdgivare har blivit bättre på lagerhållning under pandemin, är skillnaderna stora i hur länge lagren räcker. För att det ska bli mer lika över landet kan Socialstyrelsen behöva dra upp riktlinjer för det.
Det finns också en del saker politiker kan göra. Det finns flera goda förslag i utredningen ”En stärkt försörjningsberedskap för hälso- och sjukvården”. Utredaren Åsa Kullgren, tidigare landstingsråd (S) i Sörmland, föreslår bland annat en lagerhållning där verksamheterna ska ha egna en-månads-lager med utrustning och läkemedel som används i vardagen. Kommuners och regioners lager bör räcka sex månader. Staten ska ha ansvar för sådant som inte används i vardagen.
Och även om blicken ska vara riktad mot vad vi nu kan göra bättre behöver politiker och myndigheter svara på en fråga: Varför fanns inte dessa lager på plats tidigare?