Visst finns det ofta skäl att lyssna på näringslivets synpunkter när politiska beslut ska fattas. En del företag och organisationer kan besitta erfarenhet och kunskap som kan vara till nytta. Kanske finns det rimliga invändningar eller förslag som är värda att ta hänsyn till?
Men alltför vanligt är att ett ensidigt särintresse frikopplar sig från det allmännas behov. Och då spelar det sällan någon roll om reformförslagen handlar om att motverka social utslagning, är samhällsekonomiskt fördelaktiga eller viktiga för klimatomställningen.
Vi kan se det i motståndet mot att ha regionalt lika skattesats för bostadsfastigheter. Regeringens pandemiåtgärd med alkoholstopp efter klockan 20 i restaurangnäringen har kritiserats en mängd gånger från alkohollobbyn och deras allierade. Inom miljö- och klimatpolitiken ser vi också samma sak. Vissa motorförbund, och en del partier från höger, säger stopp och nej tack till viktiga skattehöjningar på diesel- och bensin.
Skatten på plastkassar är ett annat exempel. I helgen uppmärksammade SVT att det gått ett år sedan pålagan infördes. Tanken med skatten är att färre ska köpa nya påsar och i stället använda redan köpta så länge som möjligt. När de använts ska de inte heller landa i skog och sjö. Sådant skadar djur och naturliv, och är ett slöseri på resurser. Det som går ska återvinnas och en del kan eldas för värme.
Och när SVT Sörmland pratar med flera sörmländska handlare så verkar det blivit en rejäl nedgång i försäljningen av plastkassarna. Flera kunder berättar också hur de alltmer sällan köper påsarna eller helt gått över till kassar som kan användas många gånger fler än dem i plast.
Samtidigt bör vi vänta med att dra några långtgående slutsatser. Skatten har gällt en förhållandevis kort tid. Och dessutom under pandemiåret 2020, när många förändrat sina handelsmönster för att stoppa smittan. Många köp, även en del för livsmedel, har flyttat ut på nätet. Sådant har såklart effekter på hur mycket plastkassar som köps. När tillvaron återgår till viss normalitet blir det lättare att se de faktiska konsekvenserna av skatten.
Det betyder inte att man ska avstå från att, som några av dagligvaruhandelns intresseorganisationer föreslår, utvärdera skattens effekter. Det är självklart. Men särintressets motiv bör ifrågasättas. Det är ingen hemlighet att dessa organisationer haft ett kompakt och högljutt motstånd till skatten.
Visst är det så att det kan finnas vissa fördelar för dessa organisationers medlemsföretag i att kunna tillhandahålla billiga plastpåsar. Men varför de fokuserar så på att kränga plastkassar när deras medlemmar i första hand säljer livsmedel och hushållsprodukter är dock oklart. Organisationerna borde istället för att gnälla ta på sig ingenjörshatten och försöka lösa plastproblemet.