Angreppet riktades mot Ukraina. Men om det varit baltstaterna? Om städer vid Östersjön lagts i ruiner, som skett med Mariupol vid Svarta Havskusten?

De baltiska länderna var före Sverige och Finland med fullt medlemskap i Nato. Det borde ha avskräckt.

Men hur håller den bedömningen efter det vi sett Putinregimen göra i år? 

Demokratierna Estland, Lettland och Litauen är sårbara, inte bara genom sin litenhet. Trovärdigheten i att kunna skydda dem ligger till inte liten del i att snabbt kunna få fram förstärkningar. Men också i att ha soldater på plats. Anfall österifrån blir då direkt strid även mot amerikansk och västeuropeisk trupp.

De tre små ländernas frihet är ett vitalt säkerhetsintresse för Sverige och andra nordiska länder. Ryska offensiva stridskrafter i stor skala längs en lång Östersjökust var en realitet i årtionden. Hotfullheten i detta borde finnas i minne.

Står man då i svensk politik helhjärtat bakom försvaret av Baltikum? De flesta, ja. Men utöver totala Natomotståndare finns minst tre andra utrops- eller frågetecken:

Ett utropstecken är motståndet mot värdlandsavtalet 2016. Det slöts för att underlätta mottagandet av förband västerifrån vid försvar mot rysk aggression, som vid anfall mot Baltikum eller Gotland. SD och V gick emot detta avtal. 

Nästa punkt är mer ett frågetecken. Ska våra allierade effektivt kunna skydda balter i skarpt läge har det stort värde att ha en del resurser på plats väster och norr om Baltikum. Men vad menas då med krav på "inga Natobaser”, eller ”inga permanenta baser” i Sverige. Uttrycket kommer från Norge och Danmark. Det syns i ett uttalande från Socialdemokraterna vid inträdesbeslutet, och har upprepats vid olika tillfällen från MP – såsom av Per Bolund med flera i Katrineholms-Kuriren i juni.

Problemet kan här vara ordets makt över tanken. Som "baser" tänks det på stora anläggningar USA har i Tyskland, Italien eller på Okinawa. Men en del basering av personal, vapensystem och förråd kan vara svår att undvara om försvaret ska vara effektivt. Det inses säkert, i vart fall hos Socialdemokraterna.

Det tredje och allvarligaste. Sverige täpper till ett gapande hål i luftvärnet, med det avancerade amerikanska robotsystemet Patriot, där leveranser pågår. Det inköpet, en central åtgärd för skydd vid ryska angrepp, motsatte sig SD.

Inte nog med det. Med Patriot kan samordning för starkare skydd ske med samma system, i flera Natoländer söder om oss. Då Dagens Nyheter uppmärksammade det och frågade ledamöter i försvarsutskottet uttalade SD:s då främste försvarstalesman, Roger Richthoff i Mariefred, ett blankt nej till sådan samverkan. Det var en för rysk militär entydigt fördelaktig linje, dålig för svensk och baltisk säkerhet, men partilinje för SD.

Ledamoten Richthoff blev senare petad, av helt andra orsaker, bland annat närhet till högerextremister i med SD rivaliserande fraktioner.

Men SD:s motstånd mot Patriotköpet och mot effektiv samverkan i dess användning förblir ett avsevärt utropstecken.