Kommuner är olika bra på olika saker. Därför bör kommunledningar studera och ta efter de bästa. Det är också rimligt att jämföra med andra kommuner hur mycket olika verksamheter kostar. Så blir man bättre och effektivare.
I det har Vingåkers oppositionsråd, Charlotte Prennfors (M), alldeles rätt, när hon intervjuas i Katrineholm-Kuriren. Hon har även rätt i att Vingåker tar på sig en del investeringar som är för stora. En liten kommun som kämpar med befolkningsminskning och har stora brister i sin kärnverksamhet som skolan bör hålla hårdare i pengarna.
Men när Prennfors ska utveckla sina tankegångar blir det konstigt. Kommunen ska drivas som ett företag och inte förlita sig på statsbidrag, säger oppositionsrådet.
– Hur länge kommer de kommuner som sköter sig och gör rätt, vilja bidra till dem som inte gör det, frågar hon retoriskt.
Det här företagspratet dyker upp då och då i politiken men leder fel. En kommun är inte ett företag på en marknad, där det står var och en fritt att vara med, utan en skattefinansierad, lag- och politiskt styrd verksamhet som ska producera kollektiva nyttigheter och omfördela resurser mellan medborgarna.
Statsbidragen då. Det kommunala utjämningssystemet fördelar i år 86 miljarder kronor till 279 kommuner. Det är de som är nettomottagare i systemet. Bara elva kommuner, däribland Stockholm, är nettoinbetalare.
Följer man Prennfors tankegång så är det enbart dessa elva som sköter sitt och gör rätt. Även om så skulle vara fallet finns det ingen risk för en skatterevolt som sätter systemet ur spel – de flesta svenskar bor inte i de elva kommunerna.
Men hela resonemanget är fel. Detta handlar inte om att ta från de skötsamma och ge till de slösaktiga, utan om att utjämna ekonomiska förhållanden som formas av faktorer som kommunerna har svårt att påverka. Det är framför allt geografi och ålderssammansättning, faktorer som styr arbetsmarknadernas utseende och inkomstnivåerna i olika delar av landet. Den som bor i Vingåker borde se detta mycket tydligt.
Utan utjämningen och andra statsbidrag hade kommunerna behövt ta ut högre skatt – vilket hade belastat folk med låga inkomster mest – alternativt sänka sina ambitioner ordentligt. Enkelt uttryckt: Vingåker hade i år behövt hitta 200 miljoner kronor någonstans eller minska kostnaderna med det beloppet.
Det står förstås Moderaterna fritt att budgetera för att ”rätta mun efter matsäck”, som Prennfors uttrycker det, och börja spara in dessa miljoner. Men det är inte vad partiet har föreslagit i sina budgetförslag som på sista raden inte avvikit från majoritetens annat än på marginalen.
Men prata går alltid.