Albin Rapp hade 1946 firat 25-årsjubileum och ägde då tre fabriker i Örebro, Arboga och Hallsberg – nu skulle det bli en fjärde syfabrik i Strängnäs.
Verksamheten vid Rapps startade i december 1948. Rapp hade redan i januari 1946 köpt fastigheten, eller fastigheterna, som bestod av huset vid Storgatan 27, fabriksbyggnaden och Källgatan 2 med bostadshus i två våningar.
Säljare var byggmästare Olof Sundqvist som ägt fastigheterna sedan 1929. Sundqvist kom till Strängnäs 1925, då han då han blev ägare till Fastighetsbolagets stora affärs- och bostadshus i hörnet Gyllenhjelmsgatan–Järnvägsgatan. Familjen Sundqvist var välkänd i staden då sonen Axel drev biografen Royal och hans bror Gustav en tid drev biografen Saga vid Eskilsgatan. Royal låg i faderns hus vid Järnvägsgatan.
Att det dröjde så länge innan syfabriken kom igång hade sina orsaker, dels var det fördröjning av byggnadstillståndet och dels hade flera hyresgäster i fabriksbyggnaden kontraktstid kvar. Det gällde bland annat Uno Wennerbergs möbeltjänst, som var kvar till slutet av 1947 då flytten gick till Trädgårdsgatan 22 in på gården.
Den gamla fabriksbyggnaden fordrade en omfattande ombyggnad för att passa syfabrikens behov. Dessutom var det svårt att få tag i nya maskiner. Byggmästare och ansvarig för alla ritningar vid ombyggnaden var ingenjör Gustaf Bodegren. Albin Rapp köpte 1947 även fastigheten Källgatan 4 av byggmästare Herman Sverdrup.
Fastigheten inrymde Cafè Iris, ett två våningar högt bostadshus och ett mindre gårdshus. Avsikten med köpet var att i kafélokalen inrätta lunchrestaurang. Kafélokalen var från början en smidesverkstad från 1880.
Rapp köpte också Sverdrups fastighet Ladugatan 4 som personalbostad. Dit flyttade 1950 från Örebro den nye platschefen, verkmästaren Gustav Pettersson med familj.
Det skulle visa sig bli svårt att få tag i bostäder till de anställda och det var nog en anledning till att Rapp även 1950 köpte Blåbandsföreningens stora hus. Det var byggt 1897 och har gett namn åt kvarteret. Huset låg i hörnet vid Trädgårdsgatan–Källgatan, mitt emot Ica Bengtsson, och inrymde även ett antal bostäder. Säljare var Jordbrukarbanken. Albin Rapp var med detta köp ägare av en tredjedel av kvarteret.
Det är många år sedan jag började söka efter Rapps företagsarkiv men jag har inte lyckats få tag i något trots att jag har varit i kontakt med flera arkivinstitutioner. Det enda arkiv jag fick tag i och har besökt är Beklädnadsarbetarförbundets arkiv som var utlokaliserat från LO-borgen till Katrineholms Folkets hus. Det gav väl inte så mycket men en del detaljer var intressanta. Vidare har jag talat med några anställda som finns kvar och fått kopiera fotografier. I övrigt har jag gått igenom Strengnäs Tidning och tidningen Folkets reportage från verksamheten. Det har känts viktigt att dokumentera den stora kvinnodominerade industrin.
Verksamheten började i december 1948 med ett 30-tal anställda. Föreståndare var Gösta Franzén, som till hjälp hade två instruktörer från Örebrofabriken. Strängnäsfabriken var en underavdelning till fabriken i Örebro och det var där som all tillskärning skedde, med undantag av foder och tillbehör. De första plaggen som kom ut från Strängnäsfabriken var herrbyxor och poplinrockar. Redan efter ett par månader var ett 50-tal fruar och unga flickor i full gång vid maskinerna.
Tillverkningen skedde på löpande band och det fanns två stora sysalar om 400 och 350 kvadratmeter i två våningar. Det fanns också en sal som innehöll en pressavdelning. Där såg Nils Eliasson, som var med från början på 1950-talet, till att pressvecken satt där de skulle.
Produktionen kom så småningom igång i full skala. Efter ett par år var personalstyrkan uppe i 80 anställda och hade en period varit nästan 100. Det stora problemet var alltjämt bostäder, något som skulle begränsa företagets utveckling.
Sedan starten hade Strängnäsfabriken sytt upp mer än 100 000 meter tyg och 60 000 plagg hade gått ut från bandet. Det var flygarjackor, paletåer, damkappor, byxor, trenchcoats och lodenrockar.
Lodenrockstillverkningen gick inte på det löpande bandet. Det var lite mera komplicerat med det tyngre tyget och alla läderknappar var tvungna att sys i för hand, vilket inte var fallet för övriga plagg. Vid en sinnrik stofferingsmaskin satt Maj-Britt Söderberg och sydde i knappar och det tog inte mer än tio sekunder att få knappen på plats.
Tempot vid löpande bandet kunde kännas stressigt, arbetarna kunde inte prata med varandra och vid toalettbesök skulle en avbytare rycka in. Oftast gick det bra utan stopp och när den efterlängtade signaturmelodin ”Adress Rosenhill” ljöd efter 55 minuter var det fem minuters efterlängtad rast.
I november 1956 fick fabriken byta produktion och alla vårdräkter som var på gång fick läggas åt sidan. Då gällde det att ställa upp när FN-trupperna skulle utrustas vid regementet. De 70 anställda fick nu förse 9 000 plagg med nationsmärket och namnet Sweden samt truppslagsbeteckning. Det blev bråttom och det blev sena kvällar, men det fanns kapacitet och det ordnade sig.
Fortsättning följer i nästa artikel.