Enligt resolutionen måste det träda i kraft ”utan fördröjning”. Det handlar främst om rebellenklaven Östra Ghouta i Damaskus utkanter, där regimsidans bombningar av civila var särskilt stor under förra veckan. Läkare utan gränser uppgav att över 500 personer hade dödats varav hälften kvinnor och barn. Ytterligare människor, däribland spädbarn, dör dagligen av brist på mediciner och vårdutrustning.
För ovanlighetens skull lade inte Ryssland in sitt veto mot resolutionen. Det ryska flygvapnet fortsatte dock att bomba varefter Ryssland utlyste sin egen variant på eldupphör – fem timmar dagligt bombstopp i Östra Ghouta för evakuering av civila.
Det är en parodi. Först röstar Ryssland för en FN-resolution som i praktiken riktar hård kritik mot den ryska krigföringen och kräver att Ryssland slutar döda civila. Därefter struntar Ryssland i beslutet. Först genom att fortsätta bomba överallt och sedan genom att hitta på ett eget begränsat eldupphör och med ett helt annat syfte är det som anges av FN.
I Östra Ghouta finns enligt FN nästan 400 000 människor. Eldupphör fem timmar per dag är inte i närheten av den tid som krävs för att genomföra ordnad evakuering av civila.
Säkerhetsrådets resolution kräver eldupphör i hela landet, att de krigförande parterna häver sina belägringar, däribland av Östra Ghouta, där läget är mest kritiskt, släpper fram humanitär hjälp till alla behövande och låter de civila som vill lämna stridsområdena.
I resolutionen anges visserligen att eldupphöret inte ska gälla IS, al-Qaidafilialen Nusrafronten och andra av Säkerhetsrådet definierade terrorgrupper. Det är ett kryphål för Ryssland som i vanlig ordning kan hävda att man bekämpar jihadister, denna gång i milisen Tahrir al-Sham, trots att dess närvaro i Östra Ghouta är mycket begränsad.
Kravet på att häva belägringar och skyldigheten att släppa fram nödhjälp kan Ryssland däremot inte prata sig runt.
Men sådant är mönstret. Kollektiv bestraffning och strävan att knäcka fienden genom terrorkrigföring är detta krigs kännetecken. Eldupphöroch vapenvilor utlyses och bryts. Civila angrips av alla parter i kriget, även av rebeller som nu senast har beskjutit Damaskus. Men de största förbrytelserna av det här slaget begås av dem som har den största eldkraften – den syriska regimen och Ryssland. Syriens diktator Bashar al-Assad har segervittring och är därför tills vidare ointresserad av en fredsuppgörelse.
Ryssland gör som det vill och tillåts hållas. Någon verklig vilja att stoppa dess framfart i Syrien finns inte i omvärlden. Av erfarenhet är det två saker som kan bromsa Ryssland. Den ena är risken för direkt militär konfrontation med väst. Där amerikanska och andra Natostyrkor finns har ryska angrepp uteblivit. Ett undantag inträffade för några veckor sedan. Ryska legosoldater, formellt utan koppling till landets krigsmakt, gick till anfall mot amerikaner och deras syriska allierade i östra Syrien. De krossades av amerikanskt motangrepp.
Den andra saken som skulle kunna få Moskva att ändra sitt uppträdande är hot om sanktioner. Sådana har dock aldrig funnits i diskussionen.
Oviljan att stoppa Assadregimen och Ryssland har kostat många liv. Men det finns åtskilliga kvar att rädda. På kort sikt krävs ett långt eldupphör i enlighet med Säkerhetsrådets resolution, framför allt i Östra Ghouta där läget är mest kritiskt. På längre sikt behövs en nedtrappning av striderna, vapenvila och en politisk lösning. Det enda sättet att åstadkomma det är att tala maktspråk med Ryssland. Militär konfrontation är utesluten. Alltså återstår bara sanktioner.