Det är så den blir en god miljö för demokrati och personlig frihet. Detta öppna, liberala samhälle möjliggör nyskapandet och kreativiteten som gör att ett välfärdssamhälles ekonomiska grund kan förstärkas och inte vittra sönder. Mot detta står inte bara kvarlevor av den marxistiska yttervänstern, exempelvis det tyska partiet 'Die Linke'.
Starkare, mer aggressiv, är i dag den nya radikaliserade högern. Den påstår sig vara nationell, men den är främst en internationell revolt mot det öppna samhället. Den är fientlig mot mycket av det som möjliggjort de västerländska demokratiernas förening av frihet och ekonomisk framgång.
I land efter land lockas en del bolagsintressen och högerborgerliga väljargrupper att ta den antiliberala, populistiska radikalhögern till bundsförvant för att på kort sikt få övertag i invanda konfliktfrågor om privatekonomiska intressen, arbetsmarknad eller klimat- och miljöpolitik.
Det är korttänkt. Vad näringslivet beträffar sätter dess lobbyister, ifall de vill göra radikalhögern till bundsförvant, motorsågen i den gren deras uppdragsgivare och finansiärer sitter på.
Opinionsbildningen har pågått några år för att tidigare allianspartier skall ta stöd av det radikalt antiliberala SD för att för att en tid framåt göra socialdemokrater maktlösa och fackföreningar svaga. SD har i detta sett en chans att utnyttja. Metoden har varit att i riksdagsmotioner klistra in diverse krav som tilltalar näringslivslobbyister och som klippts från dessa lobbyisters önskelistor.
Inte heller i M eller KD verkar det finnas en entydig medlemsopinion bakom de åtföljande kraven på en högerborgerlig regering som fortlöpande måste skaffa stöd från SD. Snarare verkar strategin ha rötter hos en del – men förstås inte alla – av de kanslier och pr-byråer som finansieras av företagspengar.
Central i den opinionsbildningen, liksom i det taktiska fördunklandet av vad SD-stödet skulle dra med sig är tidningen Dagens Industri, som vill framstå som språkrör för näringslivsintresset. Det de verkar för skulle i själva verket kunna skada näringslivet svårt.
Finns verkligen ett genomtänkt stöd för sådan strategi hos familjeföretagare? Eller i större bolagsledningar? Vilken eftertanke har förekommit om vad den kan ställa till i samhällsklimat och relationer mellan företag och löntagare? Har man funderat över vilken draksådd näringslivets propagandaresurser kan sprida ut om de sätts in för en ny allians mellan borgerliga och antiliberal ytterhöger – och för att slå hårt mot liberala partier som vägrar underordna sig?
Det har märkts en del av sådana påtryckningar under höstens försök till regeringsbildning.
Det är ovant och kommer att kräva en del rejäla statsmannainsatser om en regeringslösning med socialdemokrater och liberaler ska bli verklighet. Men det ska inte glömmas bort att många av de viktigaste reformerna som tog Sverige förbi 90-talskrisen och rätade upp samhällsekonomin kom till under medverkan av just liberaler och socialdemokrater.
Näringslivsföreträdare borde inte befatta sig med partier som är ideologiska motståndare till det samhälle som är grunden för svensk frihet.
Där en del bolagsintressen lierar sig med den antiliberala ytterkanten är det inte bättre villkor för en väl fungerande marknadsekonomi som uppnås. Det mångåriga inflytandet från den ytterkanten i Danmark har gett ett surt och intolerant samhällsklimat – däremot inte en god miljö för företagande.