Så är det med miljö- och klimatfrågor – i Frankrike, liksom här hemma hos oss. Men även i andra frågor glöms det ofta bort hur det som känns fördelaktigt för stunden kan vändas i sin motsats längre fram, och då skada både jobben och miljön. Då blir det mindre kvar att dela på, och klyftor ökar lätt mellan yrken, mellan generationer eller mellan stad och land.
För att ta det franska exemplet: Det mesta av fransk landsbygd är starkt beroende av lantbruket och industrier som förädlar dess produkter. Med närhet till Medelhavet och betydligt hetare regioner är känsligheten stor för redan begränsade förskjutningar i temperatur och nederbörd.
Det är inte Paris eller några ”eliter” i större städer som skadas först och mest om klimatpolitiken uteblir. Ilska har piskats upp över skatt på motorbränslen, och tagits till förevändning för demonstrationer och upplopp. Angreppen riktas mot det slags politik som behövs om landsbygd, jordbruk och livsmedelsförsörjning ska skyddas mot de fossila bränslenas miljöhot.
Det gäller inte bara Frankrike. Vägtrafikens fossilberoende måste begränsas. Sparsamhet med utsläpp och framväxt av bättre teknik kan inte stimuleras tillräckligt om inte skatter används mer för att sätta pris på att påverka klimatet.
Det känns förstås mer i länder med långa avstånd. Mer i Frankrike än i Holland, mer i Sverige än i Danmark. Men för att begränsa klyftor mellan regioner behöver helt andra verktyg användas än att hålla nere bensin- och dieselskatter på olämpligt låg nivå. En del nya grepp i den frågan kan med fördel vara ett ämne i budgetarbete och regeringsförhandlingar i Sverige.
Med tiden har skattesystemen i många länder urholkats av undantag och kryphål som ofta är fördelaktiga särskilt för vissa yrken eller branscher, för ägare av dyrare hus och för storstäders rikare stadsdelar. Det problemet har åter vuxit i Sverige, efter skattereformens välgörande uppstädning för knappt 30 år sedan.
Att se skattefrågor endimensionellt, och bara tala om ”högre” eller ”lägre” skattenivå, med varje lösryckt delfråga sedd som ”rättvis” eller ”orättvis”, leder till kortsiktighet. Det som behövs för arbete, miljö och goda sociala förhållanden kan då tappas bort.
För en väl fungerande välfärdsstat blir det dubbelt undergrävande att ha mycket hög skatt på arbetsinsatser och dessutom undantag som gynnar ägare av ”gamla pengar”, ofta förtjänade genom tillgångar som ökat i värde men beskattats lågt.
Skatter på kapital som är till synes höga, men fyllda av undantag för hus och annat, åstadkommer att kapital används ineffektivt. De skadar välfärden mer än de bidrar till att finansiera den.