De flesta människor som vill ha barn, önskar säkert att få det tillsammans med en annan person, någon de har en nära och kärleksfull relation till. Men inte alla kvinnor har tillgång till en drömpartner under just de år när de känner sig mogna att bli föräldrar. Som tur är har reproduktionstekniken utvecklats så långt att ensamstående kvinnor genom insemination kan få bli mammor ändå. Fast det är bara tillåtet i vissa länder.
I torsdags röstade riksdagen nej till inte mindre än elva motioner som handlade om just detta. Frågan ska utredas. Och under tiden får singelkvinnor som vill bli mammor även fortsättningsvis åka till Danmark eller Finland, och själva betala för behandlingen.
Märkligt nog tycker en överväldigande majoritet av de svenska riksdagsledamöterna faktiskt att ensamstående kvinnor bör ha rätt att få assisterad befruktning. Men eftersom Kristdemokraterna är av en annan uppfattning offras sakfrågan på regeringsenighetens altare. Så här säger Anders Andersson (KD), ledamot i socialutskottet i den stockkonservativt kristna tidningen Världen idag:
– Kalla oss bromskloss eller vad du vill, men vi överger inte barnperspektivet på grund av en trendig debatt där man i realiteten vill fatta beslut som undanröjer papparollen.
Och i Svenska Dagbladet:
– Det finns många med mig som delar oron över att vi genom ett lagstiftningsbeslut skulle utradera papparollen och faderns ansvar, liksom barnens rätt till sina fäder.
Det är alltså det så kallade barnperspektivet som motiverar Kristdemokraternas motstånd. Det låter fint, men det fungerar inte som utgångspunkt i detta resonemang. Betänk detta: Barnets rätt till sin pappa är överordnad barnets rätt att få bli till. Det påståendet är så besynnerligt att följande slutsats måste dras: Man kan inte tillskriva icke-existenser några rättigheter överhuvudtaget. De enda som kan ha rättigheter i sammanhanget är de vuxna personer som vill bli föräldrar.
Det är ingen rättighet att bli förälder, hävdas det ofta från kristdemokratiskt håll. Det stämmer förmodligen i någon bemärkelse, men gäller i så fall rimligtvis alla. Ändå får somliga kvinnor medicinsk hjälp att bli gravida, andra inte. Och för närvarande är det Kristdemokraternas kärnfamiljistiska utopi som gör att ensamstående kvinnor inte kan få hjälp i Sverige.
Riksdagsbeslutet är inkonsekvent. Sedan 2005 har ensamstående kvinnor över 25 år rätt att ansöka om adoption. De barn som adopteras av ensamstående kvinnor har inte heller tillgång till någon pappa, åtminstone inte till att börja med. Anders Andersson vill i och för sig att denna lag rivs upp, återigen med hänvisning till barnperspektivet. Och det får man ge dem – KD är i alla fall konsekvent på den punkten. Ensamstående personer bör helst inte bli föräldrar punkt slut.
Värre är det med de andra regeringspartierna. Förutom ett antal moderater vill ju resten av Alliansen möjliggöra för ensamstående att skaffa barn, både genom adoption och assisterad befruktning.
Frågan är inte ny. Riksdagen har röstat om saken flera gånger tidigare, senast i februari 2009. Då bestämdes att frågan skulle utredas. Och nu händer alltså precis samma sak. Frågan ska utredas vidare. Men Kenneth Johansson (C), ordförande i Socialutskottet uttrycker optimism i Svenska Dagbladet:
– Vi har höga ambitioner om att det blir ett bra underlag som socialdepartementet tar fram. Och även om det inte blir något positivt beslut i dag så har vi tagit ett rejält steg jämfört med förra året.
Nej, det här är inget stort steg framåt, utan ett stampande på samma ställe. Och med Göran Hägglund och Maria Larsson vid rodret på socialdepartementet, kommer det sannolikt aldrig att plockas fram något bra underlag om den här saken. Det borde ju efter drygt två år redan finnas ett sådant.
Den kristdemokratiska förhalningstaktiken börjar bli rejält tröttsam. Hägglund hanterar frågorna kring transpersoners rättigheter i vården på ungefär samma sätt. De skulle utredas. Och sen utredas igen. Eller frågorna som handlar om stigande aborttal och utbredningen av könssjukdomar. De dumpas på kommuner och landsting, med nedslående resultat.
Vi behöver ett socialdepartement som kan hantera dessa och liknande frågor. Och en socialminister som inte stoppar huvudet i sanden och önskar att verkligheten såg annorlunda ut.