Inte bara ett jippo

I morgon drar den stora politikerfesten i Visby igång. Det som startade 1968 med att Olof Palme höll tal från ett lastbilsflak intill Almedalen, är 2010 ett veckolångt arrangemang som svämmar över alla breddar. Samtliga partiledare finns givetvis på plats, liksom riksdagsledamöter, ungdomsförbund och lokalpolitiker i stora mängder, hundratals journalister, näringslivsfolk, frivilligorganisationer och intressegrupper. Antalet evenemang uppgår i år till närmare 1400.

3 juli 2010 12:15

Den som väntar på de stora politiska utspelen blir oftast besviken. Ingen vill riskera att de konkreta förslagen drunknar i bruset.

Ett kommersialiserat jippo, högljudda lobbyorganisationer, en vecka där media frotterar sig med politiken under inverkan av ett allestädes närvarande rosévin. Så skulle cynikern kunna beskriva Almedalsveckan. Och den som vill understryka sin tes kan förslagsvis peka på listan ”Snyggast i Almedalen” som ett bevis på hur otroligt ytlig hela tillställningen är.

Visst är det fest, lite väl mycket fest faktiskt. Det finns inte många eftermiddags- eller kvällsevenemang som inte lockar med alkoholhaltigt bubbel. (Framåt slutet av veckan är det många deltagare som börjar se lite härjade ut.) Och visst kan det kännas viktigt för en del att synas, att synas på rätt ställe, att prata med rätt personer, och pricka in hippaste minglet.

Men bortom det lite krampaktiga socialiserandet erbjuder Almedalsveckan en guldgruva för den vetgirige, en möjlighet till fördjupning. Faktiskt. Paneldebatter med deltagare som kanske inte annars möts kan ge nya perspektiv. Liksom seminarier där nyanserad forskning möter politikens krassa realiteter. Resonemang som inte måste mynna ut i politisk polarisering kan få stå för sig själva ett litet tag.

De sju politiska riksdagspartierna har varsin dag som avslutas med respektive partiledares tal i den lummiga parken Almedalen. Det är ett tillfälle att vässa den ideologiska spetsen, att återigen beskriva verkligheten som den ser ut från ett liberalt, socialistiskt, grönt eller konservativt perspektiv.

I höst är det val. Enligt den mängd opinionsmätningar som ständigt sköljer över oss ligger de två regeringsalternativen på ungefär samma siffror, och det finns ingen given utgång den 19 september. Givetvis kommer detta påverka temperaturen och tonläget i Almedalen, inte minst i de sju partiledartalen.

Det är en konst att hitta rätt balans i beskrivningen av den egna politiken och beskrivningen av motståndarens. Den borgerliga politiker som försöker skrämma åhörarna med att en röst på de rödgröna är en röst för ett ofritt, halvkommunistiskt samhälle, gör bara sig själv till åtlöje. Och den röda eller gröna partiledare som med flammande indignation talar om att Reinfeldt har nedmonterat välfärden vinner knappast i trovärdighet.

Politiker söker väljarnas gunst. Därför blir politiska tal ofta ett slags säljsnack: ”Se här

så oerhört bra vår produkt fungerar, mycket bättre än konkurrenternas. Om ni köper oss kommer vi att tillrättalägga er vardag så att ni knappt känner av dess vedermödor.” Det hör politiken till.

Men politisk retorik skulle kunna vara något mer. Den skulle kunna ha mer av uppfordrande inslag. Samtliga riksdagspartier säger sig önska att pappor ska ta ut mer föräldraledighet – till och med Kristdemokraterna antyder något i den riktningen – men inga politiker uppmanar någonsin män att stanna hemma med sina barn, eller kvinnor att släppa på kontrollen i den husliga sfären. Alla är överens om sambandet mellan alkohol och våld, men vilken politiker törs säga att människor måste ta ansvar för hur mycket de dricker? Eller när hörde du senast en politiker uppmana medborgarna att sopsortera och klimatkompensera?

Om jag fick önska skulle årets Almedalstal innehålla lite mer moral och lite mindre säljsnack.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!