Sannfinländarnas rätta natur

Av Anna-Lena Laurén För några dagar sedan följde jag Finlands mest omtalade man på valturné till Tammerfors och Nokia.

4 april 2011 06:23

Han heter Timo Soini och leder partiet Sannfinländarna. Det har blivit så omskrivet att även svenska läsare troligen vid det här laget är bekanta med fenomenet - ett litet populistparti, det minsta i Finlands riksdag, som plötsligt ligger på 16-17 procent och hotar de etablerade partierna i landet. Spänningen inför riksdagsvalet den 17 april är gastkramande. Sannfinländarna blir knappast största parti, men det har ingen betydelse. Soini har redan gjort politisk historia.

Sannfinländarnas agenda är antiliberal, invandrarkritisk och svenskfientlig. Finland ska skärpa invandrarpolitiken och göra inbesparingar genom att avskaffa svenskundervisning i skolorna. Dessutom har partiet en rad krav som varierar från det totalt orealistiska till det skrattretande.

Kravet att Finland ska gå ur EU tillhör den förstnämnda kategorin. Till den sistnämnda hör Sannfinländarnas kulturpolitik. Finland ska bland annat sluta stöda ”postmodernistiskt strunt” med statliga pengar och i stället lyfta upp tvättäkta finska konstnärer, som Jean Sibelius och Akseli Gallen-Kallela (vars modersmål för övrigt var svenska). Det här kravet har gett upphov till stor munterhet inom kulturkretsarna, främst eftersom Sannfinländarna har varit oförmögna att svara på hur de definierar postmodernistisk konst.

Det finns personer inom Sannfinländarnas krets som framstår som rena mörkrets furstar. Det främsta exemplet är riksdagskandidaten Jussi Halla-aho, en bloggare som formulerar uttalat rasistiska åsikter på nätet. Partiordförande Timo Soini är däremot en fryntlig figur som visserligen är klart värdekonservativ men drar en skarp gräns mot xenofobi. Problemet är att hans personliga linje inte gäller resten av partiet.

När jag bevakade Soinis framträdande i Tammerfors och Nokia kände jag en viss lättnad. Lättnad över att obehagliga utfall mot invandrare och finlandssvenskar totalt lyste med sin frånvaro. Men framför allt lättnad över att inte en enda av mina landsmän som hade kommit för att lyssna på Soini överhuvudtaget var intresserad av rasism och språkhets. Soini talade om pensioner, EU-frågor och välfärd och det var vad hans väljare ville höra.

Jag säger inte att rasism och svenskhat inte existerar i Finland. Det existerar. Men fortfarande har majoriteten av de finländska väljarna en moderat inställning i de här frågorna. Därför känner jag sorg över att ett enda parti ska få riva upp så mycket smuts och drägg och en besvikelse på att partiledaren som själv har en moderat inställning i de här frågorna tvår sina händer.

Anna-Lena Laurén är journalist på Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa