Världen behöver FN – trots alla dess fel och brister

av Aron Lund

Det rysk-kinesiska vetot mot en FN-resolution om situationen i Syrien, den 4 februari, har lockat fram det vanliga svenska FN-gnället. Det hörs företrädesvis från den borgerliga flanken, i synnerhet i kretsarna kring Timbro och Svenskt Näringsliv, där man tar varje chans att utropa världsorganisationens uselhet och onödighet.

16 februari 2012 06:23

Det är ”minst sagt deprimerande att frågor som om den syriska [regeringen] bör få fortsätta mörda sin befolkning ska avgöras av en så ineffektiv organisation som FN”, förklarade SvD: s Daniel Persson.

”Så länge FN är uttolkare av internationell rätt betyder det att vi har att underordna oss Rysslands och Kinas syn på mänskliga rättigheter”, gläfste i sin tur högerborgerlighetens ettrigaste bandhund, Dick Erixon, medan den nyliberale debattören Fredrik Segerfeldt meddelade att det blivit dags att lägga ner världsorganisationen.

Man kan naturligtvis kritisera FN för mycket. Det riskerar till och med att slå in öppna dörrar, eftersom alla är rörande eniga om att världsorganisationen ofta är ineffektiv och byråkratisk, gisslan åt motstridiga stormaktsintressen, på sina håll anfrätt av korruption. Däremot framstår det som något apart att klaga över att det är FN som har makten över att utfärda FN-resolutioner.

Det FN-hatarna missar är att nästan allt det de kräver att världsorganisationen ska göra bättre – exempelvis inkorporera skyddet för enskilda i folkrätten, styra upp Säkerhetsrådet, leverera mindre urvattnade resolutioner – är sådant som bara är tänkbart tack vare att FN existerar.

Utan dagens FN, med fel och brister, hade det inte funnits någon världsomspännande konfliktlösningsorganisation alls. Vi hade varit utan alla de FN-organ och rättsliga och ekonomiska fördrag som reglerar världspolitiken.

Utan FN hade aldrig Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kunnat upprättas, och inte heller deklarationen om de mänskliga rättigheterna, utfärdad i FN:s generalförsamling 1948.

Allt det där har vi i dag, även om det bara fungerar ibland. Resolutioner utfärdas i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen, beslut fattas i WHO och UNESCO, fredsbevarande insatser skapas och avvecklas, och verksamheten rullar för det mesta på i tysthet utan att vare sig kritiseras eller applåderas, eftersom vi 2012 tar allt detta för givet – trots att det är ett fullkomligt revolutionerande framsteg i historiskt perspektiv.

Att FN inte lyckades agera mot Assaddiktaturen är beklämmande. Men lägg skulden där den hör hemma, hos Ryssland och Kina.

FN har aldrig varit, eller kunnat vara, en självständigt verkande människorättspolis. Det är ett byråkratiskt maskineri som maler fram kompromisser mellan 193 medlemsstaters intressen. Låt det förbli så.

Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!